August Blanche och hans samtid

166

UR TIDENS KRÖNIKA

August Blanche skref längre fram i maj till Snellman: »Kabinettskassans öde är i dessa dagar till det mesta afgjordt. Frägan fick en obehaglig uppslagssida, emedan regeringens vänner, när de ej kunde försvara skuldens juridiska grund, sökte framställa konungens person och på visst sätt vädja till nationens ädelmod. Det bet ej, och man har nu sårat konungens personlighet, hvilket var ganska onödigt.» Wetterstedt, hvilken aflidit 1837, slapp sålunda ifrån en oundviklig riksrätt, under det att Karl Johan och hans son måste betala. Dessa hade nämligen garanterat skulden och fingo nu, såsom borgensmän, ersätta kabinettskassan.

Starkast och högljuddast vid den stormiga riksdagen voro måhända borgarne och det fjerde ståndet, bönderna. Dessa, bönderna, uppträdde med aplomb och förklarade, att de utgjorde nio tiondelar af nationen eller, såsom en annan af representanterna yttrade: »bondeståndet är nationen, det enda allmänliga».

Bakom denna storordiga och vältaliga djerfhet gömde sig element ur de liberales led, åtskilliga af pressens män, unge rabulister. Sandström, som innehade en kanslistplats hos bönderna, var såsom deras »skrifkunnige vän» mycket omtyckt, och flere af denna tids mera märklige publicister bearbetade af all makt ståndets opinion. Landtmarskalken säger om dessa händelser följande: »De båda större tidningarnas redaktioner med deras förtroligare vänner bearbetade opinionen i bondeståndet med sanningar och osanningar ända derhän, att ett slags terrorism infördes. Förutom den tredjedel ungefärligen, som slöt sig till Strindlund, Petter Jönsson och Ola Jeppsson, stodo de öfrige ledamöterna af bondeståndet under ett så bestämdt inflytande af Hans Jansson, Heurlin, Bengt Gudmundsson, v. Zweigbergk och Rudberg, att de utan deras samtycke vågade intet säga, göra eller låta. De vågade icke en gång söka upplysningar om sakens rätta sammanhang annat än hos de^personer, som af ledarne gillades. De förnämsta källorna för bondeståndets vetande och meningar blefvo på detta sätt förnämligast notarien Lars Hierta, kungl, sekreteraren Dalman, kapten Lindeberg, öfverstelöjtnant Hjerta och Theodor Sandström. Hos Hierta och Lindeberg och hos tidningsredaktörerna voro för bondeståndets pålitlige ledamöter ofta samqväm, der det gick hederligt till.» För att erhålla sina anföranden gingo