Sida 168
7. Ur tidens krönika
UK TIDENS KRÖNIKA.
När Thomander kom till riksdagen 1840, uppsökte han förnämligast hufvudstadens publicister, »i synnerhet,» — säger Blanche — »de frisinnade och i främsta rummet de ultraradikale, till hvilkas antal vi redan då hade äran att höra.» Blanche, jemte Bennich kanslist i bevillningsutskottet, fick sålunda mottaga den berömde prestmannen. Nickande med sin lejonman och tryckande Blanches hand, sade han vid entrén: »Jag har länge längtat efter er personliga bekantskap!» Då Blanche svarade, att intet vore lättare, enär han skulle ut på en liten sexa med kamraterna, skakade han på nytt sitt stora hufvud och — följde med. Ehuru han kort förut hade agiterat för nykterhet tog han, säger Blanche, »lika grundligt för sig af hvad som bjöds i vårt muntra lag», hvilket hos unge Blanche väckte misstankar om hans ärlighet. »Deri som i strid mot och med uppoffring af en grundsats bugar sig för publicisterna, den har bestämdt någon svag sida, som han för framtiden vill ha skyld för publiciteten.»
Målet för oppositionens allra häftigaste angrepp var naturligtvis Brahe, kamarillan, favoritväldet. I borgarståndet uppträdde herr Petré mycket skarpt mot det inflytande, som Brahe utöfvade i sängkammaren, och oviljan mot Brahe blef för de liberale i många fall liktydig med ett starkt hat mot adeln. Adeln var det mest privilegierade af stånden; adeln innehade en mängd af monopol, främst sjelfskrifvenhet på riddarhuset vid riksdagen; adeln var slutligen favoritväldets kreatur, ty — sade Argus — »hvad är detta brahevälde, grundadt på ett uppenbart gäckeri med de konstitutionella formerna, annat än det aristokratiska börds- och kastväldet i sin yttersta fulländning och koncentration, eller i högsta fullblodsrenhet.»
Oviljan mot adeln var för öfrigt icke ny. Redan i Courieren 1821 finna vi ganska elaka reflexioner öfver ståndet. »Hvem» — heter det der — »förargas icke, då han ser
J. H. Thomander.
Källa: Project Runeberg ·