Sida 223
10. Blanche såsom författare
EKA].ISM.
söker han dalarnas djup, som bjuder på mera klara, om också på mindre storartade föremål.»
Kort sagdt: han iakttager de lägre klassernas lif, hvilket är merä klart, tillgängligt och öppet, och dit han för öfrigt drages af sina folkliga sympatier. Der lefde han sjelf såsom hofslagarens son; ur den källan hemtar den lille gossen sina anteckningar.
August Blanches afsmak för individernas nivellering föder äfven en viss smak för originella menniskor. Likhets-sträfvandet, säger han, dödar originalerna, qväfver det personliga och stöper alla i en form. Allt det karakteristiska utplånas hos menniskan. Den ene blir en kopia, ett gips-aftryck af den andre. »Hvarje annan individ, som med åsidosättande af ifrågavarande onaturliga lagar söker fritt utveckla sitt inres skatter, betraktas vanligtvis som en gengångare från råhetens förskräckliga tidehvarf och gör precis samma effekt bland nutidens söndagsbarn, som ett par klumpiga smorlädersstöflar bland de fina blanklädersskorna i valsen eller polkan. Med ett ord, apslägtet triumferar på mensklighetens bekostnad.»*
Hvad blir nu resultatet af dessa tankar och funderingar? Jo, en stark kärlek till sjelfva lifvet, till verklighet, till menniskor af kött och blod, till rent menskliga typer. »Man må vara hur stor psykolog som helst och tro sig hafva upptäckt alla möjliga vinklar och vrår af menniskosjälen,» — säger han — »erfarenheten förblir i alla fall ens mästare och uppdagar ständigt nya gömslen, dem hvarken psykologen anat eller skalden i sin fantasi drömt om.»
Och slutligen — hvad blir målet för ett skönlitterärt arbete? Hvad måste en författare först och främst söka? Blanche svarar: sanning, intet annat än sanning, ty — säger han i ett anförande på riksdagen — »estetiken har ej blott till uppgift att förgylla ytan, hon måste äfven genomtränga sitt ämne, så att det blir såsom guld alltigenom, ty sanningen är hennes förnämsta uppgift. ' Hvad som icke är sannt, blir icke heller skönt, utan endast litet bladguld som, lagdt öfver remnorna, smeker ögat, men förvillar tanken och känslan.»**
* Taflor och berättelser (Två vänner).
** Borgar st. prot. 16 maj 1860.
Källa: Project Runeberg ·