Sida 20
1. Barndomsår och barndomsintryck
20 BARNDOMSÅR OCH BARNDOMSINTRYCK.
med från sergeant blifvit konung I Det är detta, som ligger bakom, detta som fyller luften, detta som gror i sinnena under August Blanches barndom. Häraf hans egen och hans kamraters beundran icke för militära paradhjeltar och examens-hjeltar, utan för det personliga, för kraft, mod och duglighet. När han så längre fram återsåg sina skolkamrater, hvilka ute på slagfältet eröfrat epåletterna, såg hur de här, i brist på examina och derför att de icke hette Hönshjerna eller Vift-påsvans, måste hålla till godo med kadetternas hånlöje, då började han tänka på vår armés underbefäl, dessa stackars män, som icke ens blifva löjtnanter. Han låter i sin berättelse Den lilla öfverstinnan en pensionerad öfverste säga om vännen fanjunkaren: »Om någon rättvisa funnits till här i verlden, så hade min gamle Palm varit öfverste och jag i stället fanjunkare. Men jag tror knappast att jag dugt till det, och derför var det bäst som det var, emedan ett regemente lättare skulle kunna undvara både öfverste och major, kapten och löjtnant än goda underofficerare och korpraler.»
Längre fram söker han äfven verka för en reform, då han 1859 såsom medlem af borgarståndet inlemnar en motion om prygelstraffets afskaffande. Ja, hans första tal uppe i ståndets plenum gäller just detta missaktade och förbisedda underbefäl. Sedan Hierta yttrat sig, uppträder August Blanche, refererar sin motion och talar om tvänne lagar, hvilka hos militären påkalla en reform. Den ena — säger han — är den rena humanitetslagen, den andra befordringslagen inom Sveriges armé. »Kan man tänka sig» — fortsätter han — »ett mera hopplöst väsende än en soldat, som hela sitt lif måste trampa de lägsta trappstegen af sitt yrke, om han än ådagalägger det ljusaste förstånd, de djupaste insigter, den mest hedrande vandel? Hvartill tjenar det, att man idkeligen ropar i hans öron, att han vandrar ärans väg, när man i evighet nekar honom ärans belöning 1 Det vore väl billigt ändå att man för den, som till följd af sitt yrke alltid måste tänka sig möjligheten af en blodig graf på stridens fält, framstälde i perspektiv en mera leende bild — bilden af en befordran med större verkningskrets, högre anseende och heder. Men de ord, jag nu yttrat, tillhöra de fromma önskningarna, de skola behöfva decennier, kanske ett sekel, innan de realiseras.»*
* Borgarst. prot. 9 nov. 1859.
Källa: Project Runeberg ·