Sida 19
1. Barndomsår och barndomsintryck
SKOLKRIGENS GENERALER.
19
efter på den unge mannens vapenlekar och idrott, slutligen på en allmän svensk folkbeväpning — skarpskyttarne.
Flera af generalerna i klarist- och jakobist-krigen fingo en sådan smak för det militära yrket, att de såsom vuxne män valde det till sin lifsuppgift. Pauli, Pettersén, Horner och Häggman ingingo i armén såsom underofficerare. När de ej kunde vinna någon befordran i Sverige, reste de ut i verlden, ut i de stora krigen och blefvo der öfverhöljda med ordenstecken och lagrar. Pauli hamnade i S:t Petersburg såsom chef för czarrikets gymnastik och lärare vid kadettskolan. Pettersén och Häggman utmärkte sig i Belgien, i Spanien, i Portugal, till och med i Turkiet, gjorde under af tapperhet och blefvo öfverstelöjtnanter. Pettersén reste hem, sjuk af sina blessyrer, och sågs här öfver axeln snart sagdt af hvarje löjtnant. Häggman brukade säga om det öde, som väntade dem: »Aldrig bli vi uppburne der hemma, om vi också utföra en Napoleons dater, aldrig så länge vi heta Häggman och Pettersén. Men vore jag en grefve Hönshjerna och du en baron Viftpåsvans, så vore det helt annat.»*
Napoleon, det är slagordet -— han hade blifvit stor; han hade af sin löjtnantsvärja gjort nästan en verldsspira. Hvad voro hans marskalkar annat än simple män, ofrälse underofficerare, hvilka svingat sig upp? En hade ju till och
* Blanche skildrar dessa kamrater i en skiss, En general, der Häggman kallas Ek och Pettersén heter Pettersson. Den senare har utgifvit en bok om sina äfventyr åren 1831 — 1842. Han dog vansinnig. När han återkommit till Sverige och Karl Johan läste om hans bragder i tidningarna, lät han kalla honom till slottet, der ett lifligt samtal uppstod om de gamle krigarnes ömsesidiga minnen och äfventyr. Karl Johan sade vid afskedet: »Räkna på mig; den som i Spanien och Portugal gjort sin kung, sitt land och svenska namnet heder, den bör njuta frukten af sina mödor i mina stater. Räkna derför på mig!» Äfven hos Brahe fick P. audiens. Brahe frågade, hur han fann Sverige efter sin långa frånvaro. Pettersén svarade: »Efter trettio års fred borde här se helt annorlunda ut och vida bättre, än jag nu finner det vara.» Han tyckte, att det var för mycket fattigdom i landet. Och felet var — regeringens. Brahe gjorde ett hastigt slut på konversationen, P. gick — och sedan hörde han ej ett ord från slottet. »Hade jag» — brukade P. säga — »hetat Påkenstråhle, Hasenskräck eller något ditåt, så hade nog min lycka varit gjord, förutsatt likväl att jag icke talat sanning, ty här vid lag sannas ordspråket, att den som talar sanning i hoftrapporna, den får icke låna hus någonstädes.»
Källa: Project Runeberg ·