August Blanche och hans samtid

256

BEVOLUTIONSAKET 184 8.

skjuter fram, och på denna står med tydliga drag tecknadt

revolution.» *

Nu följde en tid, mättad med onda rykten, hotelser och komplotter, mycket falskt allarm. En och annan kravall skedde äfven i landsorten, särskildt i Göteborg, Jönköping och Norrköping. Hufvudstadens parisare hade då redan tröttnat.

I april utfärdade reformvännernas sällslfap till allmänheten en adress med ett nytt representationsförslag. Så följde ministärförändring, ny konselj bildades, till och med en reformvän inträdde i statsrådet. Flere petitioner öfverlemnades till konungen, hvilka hade till mål att framtvinga en reform, och nu måste regeringen uppgöra ett förslag, hvilket förklarades hvilande till nästkommande riksdag. Ingen var riktigt nöjd med det senfödda lilla barnet, men — sade i presteståndet professor H. G. Lindgren — »så Kunna händelserna i den politiska verlden utveckla sig, att ställningen inom vårt land vid nästa riksdag kan vara sådan, att vi då hafva skäl att tacka Gud, att vi ega till och med detta förslag att omfatta såsom en räddningsplanka undan anarki och samhällsomstörtning.»

På detta sätt rubbades för en tid alla tecken. Det var som Kiellman-Göransson skref i kalendern Gråkappan: »Sedan så tvärt emot hela Europas förmodan 'Ludvig Filip den vise', såsom han patetiskt kallas i herr Kiellman-Göranssons roman, samt den heliga alliansens fader, furst Metternich, 'för svag helsas skull' måst resa till London, så hafva alla gamla tecken förlorat sin bemärkelse.»

Att Blanche skulle få ett djupt och starkt intryck af dessa händelser, torde man kunna vänta af hans mottagliga sinne. Fanns det någon, som drömde om en ny vår för folken, borde det väl i främsta rummet varit en man som Blanche.

* Wallmarkska brefvexlingen, A. I. Arwidson till Wallmark den 22 mars 1848 (Kungl. Bibi. handskrifter). Som man lätt finner voro många af de angifna ryktena osanna. Benzelstierna var till exempel aldrig i Stockholm under oroligheterna. Arwidssons animo-sitet mot det nya borgargardet torde härleda sig derifrån, att hans dåvarande amanuens i Kungl. Biblioteket, G. O. Hyltén-Cavallius, en tid ordförande i Konstnärsgillet och senare direktör för Kungliga Teatern, var en af dess ifrigaste förkämpar. Förhållandet mellan dessa två var i allmänhet ganska kyligt.