August Blanche och hans samtid

278 BLANCHE J'Å MALMGAEDEN OCH PÅ VALMÖTEN.

intagande qvinnor. Der såg man en hel här af vänner och vänners vänner, vänner från Klara skola, Upsala och »Freja», vänner från rabulist-tiden, verken eller kulissverlden, gamla vänner, som kommo för att få deltaga i glädjen, nya vänner, som lockades af den rike mannens bord. Ty nu var man icke alls rädd att återknyta bekantskapen, äfven om den förut nära nog blifvit glömd. Nu var det ju en rik man, som bodde ute på Malmgården, och Blanche var den ypperste och angenämaste värd.

I den för våra begrepp mera oansenliga byggnaden, i förmaket, arbetsrummet och salen på nedre botten, i trenne små kabinett och en salong i öfre våningen hamnade denna ström af August Blanches vänner.* Middagsbordet var rikt — goda viner och god mat; kaffet och en havanna lockade i rökrummet eller uppe i flustret mellan de stora lönnarna, der ett helt kotteri, en femton, tjugu personer lätt kunde finna skydd under en brännande sommardag. Sedan fick man göra en promenad i vagn kring Djurgården, hvarefter man på aftonen åter gick upp i flustret, tände en ny cigarr och drack en bägare punsch, och då tömde man sitt glas för August Blanche och hans lycka.

Och der släppte man glädjen riktigt lös under några timmar. Qvickheten och skämtet yrde uppe i löfverket, fräste likasom perlorna i ett skummande champagneglas. Roliga anekdoter och historier flödade, och midt i kretsen satt Blanche, målet för allas blickar, tecknande några minnen ur sitt lifs rika skattkammare. Då gälde det barnaåren, skol-

* Malmgärden utgjorde en stor possession, begränsad af Gref-och Qvarngatorna i öster och vester, af Ladugårdslands Tullgata och nuvarande Kommendörsgatan i norr och söder. Från en grind vid Skeppargatan kom man in i en allé, som förde upp till gården. Vid grinden låg trädgårdsmästarens stuga. Från den nedre delen af egendomen kom man upp på den terrass, der byggnaden var belägen. Der prunkade rosor, tulpaner, reseda, plommonträd etc. På den plats, der nu Östermalms läroverk reser sig, fanns den i Blanches berättelser omtalade Trekanten. Från en liten veranda inträdde man i en rymlig förstuga. Till venster ett stort, fyrkantigt rum, lågt i taket, stundom användt till skrifrum; så ett litet kabinett, ett större enkelt förmak med piano, en stor matsal och moderns (sedan systerns) rum. En trappa upp lågo: salongen, ett elegant praktrum med piano och balkong, bokrummet, sängkammaren, ett litet rökrum och det rum med förgylda lister, blommiga tapeter och målade fönster, der Blanche skref sina arbeten på 40-talet.