Sida 279
13. Blanche på Malmgården och på valmöten
MALMGÅRDENS EESTER.
279
tiden eller Freja. Di såg man i rask följd bilderna tumla om. Än var det ett porträtt, än en liten genre, än ett helt lif, en episod, ett gladt upptåg — och under det solen sjönk långt borta i fjerran blef man elektriserad af den spirituelle värden.
Eller ock gälde det allvar, storslagna idéer, djupa och varma känslor, höga och ädla tankar. Då vände sig samtalet kring Italien och Polen, de kufvade nationerna, de uppvaknande folken, rörde sig om reformerna i det egna kära fosterlandet, skarpskytteidén, representationsförändringen, qvinnan, ungdomen, universitet i Stockholm, Norge och norska frågan och de stora humanitetsfrågorna. Eldad och inspirerad af det anslående ämnet, talade August Blanche de förorättades sak, talade med en glöd, en kraft, en entusiasm, hvilken äfven hos åhörarne satte hjertat i flammor.
En annan gång var det fest inne i sjelfva Malmgården. Rummen voro fylda ända till trängsel af gäster. Uppe i frontespisen med dess stora, vackra salong rörde sig då en väld krets af spirituella damer, medan nere i bottenvåningen herrarne höllo till, spelande, rökande, ifrigt politiserande eller under ett friskt skämt glömmande lifvets allvar. Då brusade en munter vals genom den lilla gården, damerna kommo ned och dansen började, hvarefter man ånyo tågade till salongen, der man skulle få höra en liten bit af värden sjelf. Och Blanche slog sig ned vid instrumentet och spelade, och sjöng med lif och eld och inspiration några visor, Blommornas republik och en och annan kuplett. Sedan han med ett starkt ackord afslutat sitt föredrag, blef han en intressant och animerad kavaljer. Hvar han än visade sig, fjettrade han blicken. Alla voro tjusade af hans qvickhet, hans esprit, hans älskvärda behag, hans förtrollande väsen. Ehuru man på hans fester mötte sjelfva eliten, allt hvad Stockholm inrymde af begåfning och talanger, egde man icke öga för någon annan än värden sjelf, till den grad visste han att bedåra, när han önskade. »Den» — skrifver en af gästerna, lektor Bergman i Visby — »som hade lyckan och glädjen att få vara med i de samqväm, der han var anordnare eller blott deltagare, glömmer dem aldrig.»
Frikostig och angenäm som han var mot sina gäster, blef han äfven i hög grad hjelpsam mot sina vänner. Ingen gick frän hans gård ohulpen och förtviflad. Ingen klappade
Källa: Project Runeberg ·