Tillbaka Read Runeberg

August Blanche och hans samtid

Originalsida 292
Originalsida 292
Originalsida 292
Originalsida 293
292–293

Sida 292

14. Folktribunen och diktaren

292 . EOLKTBIBCNEN OCH DIKTABEN.

man, — städse lika uppriktig, ömtålig och känslig, samme August Blanche, som icke någonsin tvekade att när det så behöfdes tala öppet och fritt.

Han bibehöll sitt förakt för konungarne — och hof-drägten. Konungadömet, sade han, är ett nödvändigt ondt. »Mången gång tänkte jag, att konungadömet kunde vara för ett splittradt folk, hvad spjelan är för ett brutet ben. Men en dag borde väl benet vara hotadt, tyckte jag, och hvartill tjenar väl spjelan se'n? Och ändå ser mat} folk med friska ben släpa spjelan med sig från sekel till sekel.»* I synnerhet är han missnöjd med ätten Bernadottes stamfar — och dennes adoptivfar, konung Karl XIII. Hatet eller föraktet för denne obetydlige furste sammanflyter hos Blanche med hatet mot hans staty. En dag i juli 1821 anlände detta opopulära konstverk till Stockholm, hitfraktadt på en skuta och eskorteradt af kanonslupar. »Det kano-nerades och saluterades nästan en hel timme» — skrifver konsistorienotarien Becker till Askelöf — »musik var på sluparne, och skeppsfolket på skutan mannade rå. På Skeppsbron och slottsbron paraderade en stor mängd pigor och gesäller, sjömän och öfrigt pack utan air ända; således intet tecken till militärisk honnör från landssidan. Ej en gång bror Gustafs staty rörde sig, utan vände såsom vanligt helt kallsinnigt ryggen åt åskådaren.» **

Blanche var vid detta tillfälle knappt mera än tio år. Han, lika väl som den öfriga ungdomen, kunde icke förlika sig med den fula paraddockan, hvilken de dekorerade med en hel rad af öknamn, gubben med pressjernet, trädgårdsmästaren och dylikt. »Ungdomen fann det himmelsskriande» — säger han i en skiss — »att en staty blifvit rest åt Karl XIII, under det att Sverige saknade de tre store Karlarnes bildstoder, och hon gaf ofta luft åt sin opinion, antingen hon åkte kälke eller ej.»***

Detta tidiga intryck qvarstannar i hans själ och drifver honom att anfalla Karl XIII:s staty öfverallt i artiklar, skisser och högtidstal. Först skrifver han i Freja 1841 en parodi, som bär titeln: En färsk fläck på Högstsalig Konung

* Bilder ur verkligheten: En gammal landsortskomminister.

** Arvid Ahnfelt: Ur svenska aristokratiens lif, del I.

En skådespelares äfventyr: Kälkbacken i Karl XIII:s torg.

Källa: Project Runeberg ·