Sida 307
14. Folktribunen och diktaren
INTOLERANS.
307
utveckla, frigöra och förbättra dem. Fullständig tolerans är för en sådan man omöjlig. »Att respektera hvarje öfvertygelse» — uttrycker sig Blanche — »det är en psykisk omöjlighet, ty om det vore möjligt, sà skulle den enfaldiga och falska öfvertygelsen ha lika stort anspråk på högaktning, som den
visa och sanna. Konseqvensen blefve förfärlig. —--
Verlden skall förblifva hvad den varit och är, ett stridsfält mellan bättre och sämre öfvertygelse^ och i den mån de bättre undantränga de sämre, i den mån klarnar samhället och uppspirar den kultur, som utgör sin samtids ära och stolthet.»
Naturligtvis kan ej den, som hyser en sådan tro, den, som är viss på att ega rätten just hos sig, den, som i enlighet med hvad Blanche sjelf yttrade icke representerar sina valmän, sin kommun, utan sitt lands känsla och förnuft, något högre, »det evigt rätta och sanna, dessa ord, som i solskrift stodo tecknade på firmamentet, under det att verldarne ännu rullade i det omätliga rummet blott såsom massor af dunster och eld», — naturligtvis kan en sådan man icke bli tolerant, äfven om han hyllar de mest humana åsigter. Lägg härtill, att samme man egde en eldig själ, att han ej tyckte om att blifva vederlagd eller motsagd, att han var en otålig och uppbrusande natur och i öfverilningens hetta icke vägde sitt ord, och man inser, att Blanche, oaktadt sin storhet, lätt skaffade sig motståndare och lätt sårade sin fiende.
Så till exempel hände det under Blanches första riksdag, samtidigt som han sjelf och representanterna i allmänhet skakades af den märkliga unionstvisten med Norge, att ett anslag uppspikades i ståndens plenirum, hvilket kallade borgarne och bönderna att infinna sig i klubblokalen å börsen för att rådpläga i ämnet. Inbjudningen förirrade sig till riddarhuset och presteståndet — hvilket, enligt inbjudaren Hiertas egna ord, skett utan hans vetskap och aldrig varit meningen. Presterna kommo ej, men adeln infann sig. Först begärdes ordet af grefve Erik Sparre. Denne höll en lysande oration emot Norge. Åtskillige talare följde i samma stil, och just som grefve Anckarsvärd reste sig för att tala, framträdde August Blanche, som mer och mer mulnat, stälde sig i sin vanliga position med tummen i vestfickan, upphäfde sin röst och höll en dundrande straffpredikan. »Det förundrar mig visst icke» — sade han bland annat
Källa: Project Runeberg ·