Sida 308
14. Folktribunen och diktaren
308
F017KTBIBUNEN OCH DIKTABEN.
— »att riddarhuset håller på ståthållareembetet i Norge, emedan detta ändå blefve ett sätt att få en svensk adelsman in i norska styrelsen.» Han slutade helt brutalt med att köra ut adeln. »Här hafven I intet att göra!» skrek han till sina fiender, och när ädlingarne i salen lydde honom och gingo, ropade han förbittrad, utan att kunna styra sig: »Gå, ja gå I — Det smärtar mig mycket att ha varit orsaken till hvad som skett, men om herrar adelsmäns försvinnande ur mindre börssalen kan anses såsom förebud till deras försvinnande ur representationen, så har jag verkligen haft en lycklig afton 1»
Väl sökte han ursäkta och försvara sig i sin tidning, ty, som naturligt är, ogillades hans ord, men ehuru han icke talade förr än tre veckor senare, spåras ej någon ånger i den skrifvelse, han offentliggjorde. Oviljan mot adeln skymtar man äfven der. fastän han vill slå bort hela historien med en qvickhet. »Var mitt yttrande» — säger han — »verkligen så hiskligt? frågade jag samma afton en af mina kamrater. — 'Det var det just inte', svarade denne, 'men du hade en så ful uppsyn, när du talade.' -— Det har jag också nästin alltid vid skenet af kronljus, men så är jag deremot så mycket vackrare vid vanlig dager.»
Blanche var till hela sin karakter ett känsloväsen, egde en alltför rik och alltför liflig inbillning för att kunna sänka sig till en nyktrare prosa. Blanche hade nog ideer, fruktbara och storslagna, men hur de skulle utföras i den praktiska verkligheten, det hade han ej tålamod, ej sinne för att klargöra. Hans roll i folkförsamlingen var att elektrisera. »Hvad» —- plägade han yttra —- »förstår jag mig på deras praktiska funderingar och ofta småsinnade beräkningar. Men der det gäl'er att söka höja dem upp från deras vanliga nivå och ge dem nya, högre synpunkter, der är min plats 1»
Sjelf var han alltså medveten om sin styrka — och sin svaghet. Vid valen till riksdagen 1862 sökte han mycket länge att komma undan mandatet. Ja, han sade öppet vid fjerde kretsens möte, att poetiska naturer, hvilka han sjelf tillhörde, antingen taga sakerna för varmt eller för kyligt. »De kunna» — yttrade han — »måhända väcka en storm och äfven stilla den, men för det tysta, lugna arbetet, hvarunder samhället småningom bygges, hafva de sällan handlag. De kunna ornera frontespisen på bygg-
Källa: Project Runeberg ·