Sida 309
14. Folktribunen och diktaren
POI.ITIK OCH POESI.
309
nåden och göra den intagande nog, men dåliga murare äro de för det mesta.» Alla elektriserande element, sade han, voro ju ock för tillfället onödiga på riksdagen. Derför var han öfverflödig, derför ville han bort.
Ofta nog blef äfven August Blanche väl poetisk. DA sväfvade han långt ut i fantasiens rymder. Då trodde han sig kämpa för det evigt sanna och rätta. Då kunde han förklara, att Garibaldi står nära Gud, uppmana till ett korståg mot det barbariska czarväldet, tala om »Göta Lejon, som rytit ända från hedenhös». Då kunde han exempelvis med anledning af giftomannarätten hålla en liten föreläsning om tycket för borgarståndet. »Hvad tycket är» — säger han — »det har lagutskottet aldrig anat. Tycket är likväl namnet på en stormakt inom den verldsdel, som vi kalla menniskosjälen. Den kan lika litet som luften ses och beskrifvas, men den låter sig förnimmas, än mild som fläkten af en fjärils vinge och än med styrkan af en orkan. Tycket är den gudomliga instinkten, desto klarare, ju mera oförderfvad själen är, och derför är den klarast hos qvinnan. — — Detta tycke eller denna gudomliga instinkt vet lagutskottet icke af.»*
En annan gång ytlrade han på stadsfullmäktiges sammankomst, när det gälde projektet att förena stambanorna genom att draga fram vestra stambanan till Klara sjö: »För öfrigt vore det en stor poetisk tanke, detta lokomotiv, som spränger fram genom ett berg djupt under grundvalarne för en stadsdel och åter fram öfver en ström, speglande deri sina rader af vagnar och menniskohufvuden, och försvinner för att återkomma, dagligen komma och gå. Det vore ett monument, som efterverlden skulle beundra långt efter sedan den glömt våra strider och små insigter.»
Hierta citerade dessa ord i riksdagen, derför att de vid sammankomsten väckte »stormande bifall»; men — tillägger han — de som ropade bravo hade måhända, »lika litet som den ärade talaren», verkligen gjort sig reda för sakens prosaiska sida. Sammanbindningsbanan blef emellertid verklighet. Den gången var »poeten» fjerrsyntare än »prosan».
Klart är, att denna mer poetiska politik mottogs med ironi af August Blanches fiender. Kort efter hans uppträdande i norska unionsfrågan läste man en artikel, Den
* Borgar si. prot. 25 januari 1860.
Källa: Project Runeberg ·