August Blanche och hans samtid

312

FOLKTRIBUNEN OCH DIKTAREN".

De ha rätt deri. Det är ett riktigt spektakel, och se här ett par exempel derpå 1 I februari 1848 räddar skalden Lamartine Paris, i juni samma år dränkes det i blod af en Léon Faucher, en Falloux, begge stora diplomater och politici. Den 15 november 1851 håller skalden Victor Hugo i nationalförsamlingen ett försoningens tal, hvartill hela Frankrike andaktsfullt lyssnar; fjorton dagar derefter jagar Napoleon hundratals qvinnor och barn i S:t Martinkanalen och deporterar tusentals män till Cayenne — Napoleon, nutidens störste politiker 1 Skaldens statsteori hvilar på ett hjerta, politikerns på ett tärningskast. Raffellådan och ett mennisko-bröst — se der skilnaden!»

Till och med då han skrifver en korrespondens från Italien, råkar han ganska oväntadt åter in på ämnet. Der säger han nämligen, att det icke vore välbetänkt, om man läte hänföra sig att hjelpa danskarne. »Men» — tillägger han — »jag är, det förstås, en dålig politiker. Skulle dock en gång vilja veta, hvad som menas med en god.»

Dålig eller god — det tyckes vara frågan. Och, såsom vi sett, svarar han gerna: god. Blanche var naturligtvis framför allt diktare, var såsom diktare känslig ända till öfvermätt, hade ett för tidens alla mångskiftande rörelser ytterligt mottagligt och ömtåligt sinne, det vill säga han påverkades omedvetet och skarpt af den andliga atmosfärens minsta tem-peraturvexling, men att till följd deraf nedsätta hans värde, kalla honom en oduglig eller dålig politiker, det torde icke heller gerna låta försvara sig.

Blanches politik var diktarens politik; ja, kanske vore det icke oriktigt att säga, att han af politiken gjorde en rad af diktverk. Dock torde icke hänförelsens eld, icke dikten, icke fantasiens varmblodiga barn, om de nämligen skapas af en man sådan som Blanche, hvilken i så hög grad kunde elektrisera, intaga någon öfverflödig plats i en folkförsamling. Folken, lika väl som den enskilde individen, måste äfven ibland uppryckas ur sin prosa. Denna är både god, nödvändig och nyttig, men utan hvarje gnista af fantasi, utan känsla, utan entusiasm för stora och ädla mål, utan denna hänförelsens eld, som skapar hjeltar, blir den måhända lika väl för nationen, som för den enskilde, moder till egoismen, småsinnet och lokalintresset.