Sida 311
14. Folktribunen och diktaren
politik; och poesi.
311
mera högtidlig, mera främmande, mera poetisk, när det rör
aflägsna folk, än när det endast gäller ett brödrafolk,--
ett folk, för hvilket blodsbandet talar, då deremot på andra håll blodströmmarne tala ett sublimare och mera poetiskt språk.» När blodströmmen börjar flyta äfven hos detta brödrafolk, då eger man visserligen poesi och tragedi, men i utbyte saknar man all förmåga att hjelpa.
Att Blanche skulle såras af dessa upprepade anfall, dessa i tid och otid återkommande satser, det är lika naturligt, som att den angripne vill försvara sig. Först tänker han på samtalet den der morgonen i paradiset; så tänker han på La-martine 1848, och så börjar han att småningom skapa en teori, enligt hvilken diktaren är den ypperste statsmannen. Redan i december 1860 ger han en liten antydan om sin ställning i frågan. Man har, säger han, skänkt alla studerade rang, heder och värdighet af opraktiska menniskor, likasom man har kallat alla olärda praktiska. Mazzini, Napoleon, Garibaldi och Lamartine äro, enligt den satsen, icke annat än svärmare. Allt hvad de hafva gjort är fantastiska äfventyr; allt hvad de hafva drömt om poetiska utopier. Skulle då ingen annan än affärsmannen vara praktisk? Men —frågar Blanche —- »är det bevis på praktiskt förstånd att framkalla så kallade finansiella kriser, som skaka samhällen och ruinera menniskor? Är det praktiskt af affärsmän att alldeles tappa hufvudet, när sådana kriser inträffa?» Han anför såsom bevis det ostindiska kompaniet, verldens mest storartade affärskorporation, detta kompani, hvilket genom sin styrelse framkallade ett uppror, det blodigaste man känner, och efter att hafva utspelat detta afgörande kort slutar han i en segrares triumferande tonart: »Med sådana antecedentia för ögonen duger det verkligen icke att skryta med sin praktiska förmåga och förakta allt, som icke luktar metall eller ser ut som vexlar.»*
Ännu mer handgripligt ger han oss sina tankar, då han i november 1863 skrifver om Orvar Odd i Illustrerad Tidning. Der söker han utföra parallelen: skald-politiker. Der säger han bland annat ytterst karakteristiskt: »En skald politiker! Här småler diplomaten, här hånler politikern.
* Illustrerad Tidning 1860, N:o 47.
Källa: Project Runeberg ·