August Blanche och hans samtid

KBIGISK POLITIK.

353

»Ja, lyft ditt hufvud, du arma land,

ty allt skall bli godt igen!

För dig stå folkens pulsar i brand,

och verlden har du till vän;

mest fröjdas dock vi, när din boja du sliter;

vi veta, vi veta hvem stålet biter;

vi tacka dig för hvart ärligt tag

på Polens, på Sveriges, på folkens dag I»

Blanche intager i Illustnrad Tidning en bild af Czarto-ryski och skrifver följande: »Han skall erfara, att om vår makt och vårt inflytande i verlden icke mera äro desamma som förr, klappa dock våra hjertan för allt, som är rättvist och godt, ömma för allt, som lider och hånas på jorden. Ligger en tröst deruti, då ligger der också ett hopp, att Polens olyckor en dag skola hafva en ända.» Blanche appellerar, alldeles som förut, till sympatiens underbara och mystiska kraft.v Dock synes hans tillit till denna kraft rubbad. Nu vill han nämligen icke nöja sig med festtal, mötesresolutioner, adresser och dylikt. Nu ordar han tvärtom för mer reela åtgärder. Så till exempel säger han under börsmötet följande: »När man ser de tårar, som gjutas, det blod, som spilles; är man ser Polens ädlaste söner nattetid släpas bort ur sina hem för att instickas i de ryska lederna och tvingas att kämpa i strider, der sjelfva segern är en vanära, då förefaller det mig, som borde man hugga in med något annat än med ord och pennor. Gordiska knutar lösas bäst med skarpslipadt stål — —.»

Blanches politik artar sig att bli krigisk. Väl hade Napoleons utrikeskabinett aflåtit en not, som uppmanade czaren att återgifva Polen de friheter och rättigheter, hvilka 1815 garanterats i Wien. Väl började rykten gå om engelska depescher, hvilka sökte förmå de europeiska regeringar, som undertecknat traktaten, att afgifva en protest; dock — något resultat af alla dessa noter hörde man icke af. Polen blödde ännu.

Då väckte Björck i borgarståndet motion om, att ståndet skulle anhålla hos regeringen, att Sverige tillika med de stater, som garanterat Wientraktaten, måtte på diplomatisk väg fordra ett fritt Polen. Björcks motion väckte dock ingen anklang i ståndet — nu gälde det handling, förut gälde det ord — och August Blanche uttryckte sin harm

August Blanche och hans samtid. 23