Sida 363
17. Den polska rörelsen och den italienska resan
BLANCHE OCH BAKUNIN.
363
regeringen och dess verktyg. »Det berättas» — skrifver han — »att en i rikets tjenst högt stäld man skulle vara författare till dessa eländiga artiklar, som förvånat hela landet, på samma gång som de framkallat den svenska pressens enhälliga förtrytelse. Hvad som mest öfverraskar i dessa artiklar är det oförsynta framträdandet af en dålig afsigt, som man ej ens gjort sig mödan att bemantla. Men för att våga verkställa den, förbereder man först den offentliga meningen, och för att förbereda denna nedsvärtar man. I den svenska gästfrihetens namn, i vår nationaläras namn, som man så skamligt vedervågat, måste vi fråga författaren: hvad är väl meningen, och hvems ärenden går ni ? Tala inte om Sverige; ingen skulle tro er, och ni skulle blott utsätta er för åtlöjet. Nej, haf hellre mod att rent ut tillstå, att ni vill förtjena Petersburger-kabinettets välvilja, att ni för detta kabinett hyser en nästan preussisk beundran, lågar af en passionerad kärlek. Det vore visserligen sorgligt, att dylika känslor nu mera vågade här ohöljdt visa sig, men vi kunde då åtminstone hoppas, att er kärlek ännu vore platonisk och oegennyttig, på samma gång som vi då vore i tillfälle att försäkra er, att hvilka afsigter mot herr Bakunin er åtrå efter Petersburger-kabinettets ynnest än kunde ingifva er, ni hade hvarken rätt, mod eller förmåga att genomdrifva dem.»
På festen såg man embetsmän, prester och militärer, diktare, konstnärer, medlemmar af riksdagen. Hierta satt till höger om Bakunin vid bordet. Hedersplatsen till venster innehades af Blanche. Här var det, som Blanche höll en lågande oraration, skakande sina åskviggar som en ny Zeus mot Ryssland, glödande af hänförelsens eld och i vackra ord skildrande, hvad Bakunin hade upplefvat och lidit. »Det är» — sade han — »kring en ljusets och frihetens apostel vi i dag äro församlade. Den ädle, hugstore ryske patriot, som i dag är vår förste gäst, har invigt sitt lif åt sitt lands pånyttfödelse. För den har han lefvat och mer än dött, ty han har lidit. Han har burit martyrens törnekrans, och om ödet sparat hans lif, så är det, hvem vet, för att snart nog sätta segerns krona på det verk, hvartill han så kraftigt bidragit. — — Han är en af dem, hvilka tändt den gryning, som ändtligen gått upp i Ryssland, och till hvilken hvarje tänkande ryss ser upp med hopp på middagssolen.» Så följer en teckning af hans romantiska äfventyr, hvilka i mycket hög grad bidrogo till hans nimbus. Derefter af hans
Källa: Project Runeberg ·