Sida 33
2. Tidens karakter och pressförhållanden
OPPOSITIONEN" BÖRJAE.
33
följde i dess spår, gjorde äfven Karl Johan till en af sina slafvar.
Oaktadt eller tack vare samma heliga allians närdes oppositionen, växte och blef manbar. Ständerna vid riksdagen 1817—1818 stälde konungens gunstling, baron Cederström, inför riksrätt och pekade utan nåd på en hel del åtgärder, hvilka voro frukter af riksstyrelsens godtycke.
Vid det oroliga riksmötet 1823 ville bönderna icke dansa efter regeringens pipa. Den myndige Anders Danielsson ordade, om reformer. Han ville att embeten och armé skulle reduceras, och yrkade på en jemnare fördelning af skattebördan. I talet till borgarståndet sade han bland annat: ■>>Det skattdragande svenska folket är belastadt med underhållet af en alltför stor mängd tärande medlemmar. Ett för litet antal arbetar, ett för stort antal äter — och äter till en del alltför mycket.»
Talet väckte uppseende, häpnaden var stor, men ännu mer ökades häpnaden och bestörtningen, då Karl Henrik Anckarsvärd yttrade sig på Riddarhuset. Ständerna hade i tretton år dragits med »den svåraste af alla landsplågor», sade han, en svag ministär. Tiden vore nu inne att visa nationen, att ständernas enda mål är folkets rätt och väl, och hjelpte ej något annat för att vinna detta mål, egde man endast en väg, som man kunde slå in på, nämligen »att genom ett ihärdigt och fortsatt nekande till alla nya anslag visa, att Rikets Ständer gjort, hvad de kunnat.» Platen bjöd den djerfve att återtaga sina ord »i fäderneslandets namn, vid allt hvad heligt är», och då Anckarsvärd reste sig för att svara, ropade man: »Vi besvärja friherre Anckarsvärd!» och »Haf ut honom!»
Hos bönderna var det Ruthberg, som oroade ståndet. Ruthberg yrkade på arméns indragning, hvilket hade till följd, att ståndet ville åtala honom.
Allt detta ökade blott Karl Johans skuggrädsla. Konungen fortgick på sin reaktionära stråt och förbjöd grefve Schwerins
Blanche, Lefnadsteckning. 3
Karl Henrik Anckarsvärd.
Källa: Project Runeberg ·