Sida 367
17. Den polska rörelsen och den italienska resan
INTBYCK FRÅN ITALIEN.
367
skapligt rum på det hotell (i Neapel), der jag tagit in och der jag i en eländig spis kunde få mig en torftig brasa. I går var det 6 grader kallt i Neapel — något som i mannaminne icke inträffat här — och i dag är det 2, men kännes lika bitande som vid 20 i Stockholm, ty här blåser förtvifladt från Medelhafvet. — — Sistlidne söndag gjorde jag en promenad i vagn genom de förnämsta gatorna, klädd i min pels. Det var nära, att jag sålt den i Marseille, ty alla ansågo den omöjlig eller rättare obehöflig i Italien. Det var klokt, att jag icke gjorde det; den har nu fått göra tjenst äfven som sängtäcke, och det i sjelfva Neapel 1»--
Neapel tjusade honom dock genom sitt läge, sin herrliga natur, sin himmel och sin sol. »Den som ser Neapel»
— skrifver han i en skiss •— »finner genast, att det motsvarar sitt rykte såsom ett af Europas skönaste ställen.--
Se Neapel och sedan dö, heter det. Men jag tänker, jag, att man då först, om någonsin, kunde få lust att lefva om igen och glädjas med neapolitanaren öfver att födas, der Tasso hade sin vagga, och dö der Virgilius hade sin graf.» Befolkningen var i allmänhet ingen dålig ras — tycker han
— ehuru den var förslöad af despotismen och kyrkan. En flägt af-friheten och en stråle af bildningen, och inom kort skulle den bli sitt paradis värdig.
Olympia Perelli, San Carlos primadonna, hör han i Traviata, dock utan att hänföras. »De stora talangerna finner man lika litet i Neapel som i någon annan af Italiens städer.» Vidare får han se fyra omtalade röfvarhöfdingar, men, säger han, »de hade ingenting, som erinrade om den älsklige Fra Diavolo på svenska scenen.»
Från Neapel begifver han sig till Roms klassiska jord. Han studerar dess museer, minnesmärken och konstverk; ja, han ämnar skildra dem i en bok, säger han; men alla dessa uppgräfda och stympade antiker, hvilka han träffar på litet hvarstädes i museerna, önskar han att förvisa till ate-liererna och konstskolan. En dag i februari skådar han Pio Nono, just då han är färdig att resa ut ur Vatikanen, klädd i ett par märkvärdiga skinnsockor för podagerna; och Pio Nono, sittande i sin gyllne vagn med trespann, erinrar August Blanche om en gammal vän, glasmästar Söderberg.
Den märkligaste tilldragelsen i Rom var en sammankomst, hållen i katakomberna under nattens tysta lugn af Roms republikaner med Mazzini till president. Tribunen
Källa: Project Runeberg ·