August Blanche och hans samtid

BEFOBH-MÖTEN.

395

hölls i Berns salong den 10 maj och var besökt ända till trängsel. August Blanche valdes med acklamation till ordförande och öppnade diskussionen med ett vältaligt föredrag. Han erinrade i början om året 1809, som var »en half revolution med den återstående hälften till testamente». Han erinrade vidare om Louis De Geers ord, »det der ordet för sent, som blifvit så ominöst sedan 1848. Mycket af hvad nämda år förde med sig till verlden, tog det äfven med sig när det gick, men lemnade likväl det bästa qvar, just detta lilla ord, som är odödligt, emedan Guds röst talade deri, och det skall bli en varning för kommande slägten». Presteståndet och adeln liknas vid tvenne döde, presterna vid en sakristia, adeln vid ett vapenhus. Sannt är, att adeln har varit tapper — säger han — och klädt, såsom det heter, blodig skjorta för landet, men — tillägger han — det har äfven de små, härskarorna, folket, de djupa torftiga lederna. Skilnaden är blott den, att dessa icke fått ömsa. »Vändande hem från de slagfält, de godt med sitt blod, fingo de så lagom med af lagrarna, men så mycket flere och tyngre skattebördor att bära. De sågo de högadlige anförarne jublande intåga i stora slott och beklädas med höga, lönande embeten, men vände sjelfva åter, och oftast utan ringaste knot, till den vanliga husmanskosten, hafrekakan eller barkbrödet.» Blanche tror, att adeln redan erhållit sin betalning, att räkningen är qvitterad, att intet mera återstår. Dessutom är det farligt att grunda några fördelar eller anspråk på blott historiska minnen, säger han. Sådana eger folket lika många som adeln. Blanche erinrar om de gamla allshärjar-tingen, »då det fullkomligt suveräna folket ganska hårdhändt handskades med konungar och höge herrar. Tänk nu, om ättlingarna till detta folk också ville pocka på företräden och makt just på grund af sådana minnen I Hur skulle då adeln och presteståndet taga det? Jag befarar, att dessa båda så kallade historiska stånd skulle i sin förskräckelse vara färdiga att radera ut hela historien.» Nej, slutar han, delar af dessa stånd komma säkerligen att inväljas i den nya representationen — dock icke på grund af sina minnen och privilegier, »utan på grund af den lefvande känslan af aktning och förtroende, just det som utgör den sanne medborgaren, det sanna fria och lyckliga samhället. Då först skola de bli hjertligt välkomna, hvilket de tillförene aldrig varit. Sjelf-bjudna gästers öde känner man!»