August Blanche och hans samtid

426

FINAL.

olket och väckte på alla håll missnöje och protester. Två dagar före den stora dagen, den tjuguåttonde, samlade sig massorna vid statyn nere i Kungsträdgården. Ett och annat försök gjordes äfven mot läktaren. Gaminer började hojta, plankorna brötos loss, polismästaren föredrog på befallning upprorslagen, hästgardet gjorde choc'er på de närliggande gatorna, blod flöt och stämningen var i hög grad orolig. Äfven följande qväll upprepades choc'erna. Tidningarne klagade, arbetarne klagade; flere af komiterade fruktade för utgången. *

Blanche var i synnerhet orolig och upprörd. Han, Christian Hammer och redaktören K. A. Lindström erbjödo sig att nedrifva den fatala läktaren. Han uppsatte en skrift till öfverståthållarembetet, hvilken genom Hammer förelades komitén. Han besökte friherre Bildt, som lofvade sin bemedling. Han gick slutligen upp till Karl XV på slottet och sade i ett ögonblick af den häftigaste spänning: »Om ers majestät icke rifver läktaren, sväfvar tronen i fara!»

Konungen, som i början lyssnade till förslaget, retades af hans ton och motsatte sig åtgärden. Samma dag kallade han de öfrige komiterade sent på qvällen till slottet och uttalade sitt nej. Baron Sprengtporten lyckades dock att bringa saken derhän, att om läktaren kunde borttagas under natten till måndagen — hvilket var problematiskt — finge den rifvas ned.

Blanche gick och hoppades ända in i det längsta — han hade icke deltagit i öfverläggningen på slottet — men då han under vägen till Malmgården från Hamburger Börs, der han samma afton varit med några vänner, hörde hvad som passerat — choc'erna och tumultet — och såg, att läktaren ännu ej börjat rifvas, kände han sina farhågor och sin ängslan ökas.

Följande morgon vaknar han, orolig och nervös. Dagen var en obehaglig och kulen novemberdag. Nedkommen till systern säger han: »Jag är ruskig! Ack, om denna dag väl vore öfver!» Fruktande att ej hinna i lagom tid till

* Många fruktade, andra voro fullt säkra på, att en revolution skulle utbryta. Så till exempel skref den 1864 till Sverige anlände herr Bukowski (konsthandlaren), hvilken deltagit i polska resningen, under natten mellan söndagen och måndagen en korrespondens till en polsk tidning, der han förklarade, att revolutionen med visshet stode för dörren och icke af någon kunde undertryckas.