Sida 430
21. Final
430
FINAL.
genom staden, var oändligt; främst gick hans folkbeväpning
— skarpskyttekompanierna I
Till dem hade han talat två månader förut, och icke endast till dem utan till landets hela folkbeväpning, hvilken under september möttes i hufvudstaden. Då sade han på festen för Sveriges alla skarpskyttar: »Den som sett förmiddagsrevyn i dag der ute på gärdet, han glömmer den ej. Det var ett stycke af denna massa, som gått man ur huse, när det gällt, och kan gå en gång till, om det behöfves, ty allt var representeradt der: skolan, lagen, verkstaden, handelsboden, köpmanskontoret, embetsrummet. Det var Sverige med och utan skägg, Sverige i jacka och i röck, Sverige med mörka lockar och med grå; det var alla stånd och åldrar, defilerande och slutna kring fäderneslandets högburna fanor. Det är förlåtligt, om man vid en sådan syn hänföres till våra krigiska minnen, men icke blott till de segrar, våra store konungar vunnit, och de stora eröfringar de gjort, utan ock i synnerhet till de segrar folket vunnit för sin frihet och sitt sjelfbestånd, och hvilka, Gud vare lof, ännu finnas qvar och skola finnas qvar, derpå svärja vi högtidligt!»
Den krans, som först egnades August Blanches stoft, nedlades af det nionde kompaniets chef. Denne, August Sohlman, yttrade då följande: »Hvi ljuda i dag sorgmarschens toner? Hvarför står den vapenrustade ungdomen emot vanan med sänkta hufvuden och med vemod i blicken? Hvarför äro fanorna behängda med sorgens symboler? Har en kämpe fallit? Ja, i sanning, en kämpe god! En kämpe för allt ädelt och skönt, för rätt, frihet och fosterland!
— — — Nu är hans fälttåg slutadt med seger och frid. Se — sjelfva detta ändlösa liktåg, hvartill vår hufvudstad näppeligen sett någonting motsvarande, det liknar ju nästan, oaktadt sitt allvar och sin stillhet, ett triumftåg. Men dess dimensioner och betydelse växa ännu mera, då vi tänka oss de otaliga skaror, som, befinnande sig fjerran härifrån, dock äro här närvarande med sitt hjerta, med sitt innerliga och djupa deltagande. Det svenska folket bringar genom uppriktig saknad den bortgångne en gärd af hyllning!»
Den krans, som sist egnades August Blanches stoft, nedlades i det arma Polens namn af Demontowicz. »Der kom en gång», yttrade han vemodigt på tyska, »en biltog skara till detta gästvänliga land. Oändlig sorg tyngde främ-
Källa: Project Runeberg ·