August Blanche och hans samtid

AFSKEDSORD.

433

till hans kista lästes följande sats ur förordet till hans lärare Jakob Ekelunds historia, hvilken Blanche skref efter hans diktamen under skoltiden: »Någorlunda närmande sig Horatii stora uppgift att på en gång gagna och fröjda.»

Det sista, som trycktes af August Blanche under hans lif, var dels en liten skiss i Ny Illustrerad Tidning, dels äfven ett företal till Valkyrian, en kalender, utgifven till förmån för det skarpskyttekompani, hvilket Blanche tillhörde såsom frivillig ledamot. Der kommer han tillbaka till sin gamla kärlek: Polen. »I den stund som är» — säger han i sitt förord — »raderar våldet ut till sista bokstafven Polens modersmål, och de förtryckta måste tala förtryckarnes språk 1» Der kallar han naturen Kristi kyrka och predikstol. Der säger han ett godt ord till svenska folkets frivillige: »Hjelp dig sjelf, så hjelper dig Gud! heter det, och han har gifvit menniskan medel dertill, liksom han gifvit eken kraft att kämpa mot stormen. Det gäller således att öfva och stärka sin arm på samma gång man öfvar och stärker sin tro!»

Detta var likväl ingalunda Blanches sista verk. Der, inne på hans arbetsbord, låg ett skrifvet blad, hvilket han, då han afreste till stationen, icke slutat. Papperet innehöll en kort liten berättelse, handlande om den minnesvärda morgonen i »paradiset», då han varit vittne till samtalet mellan grosshandlaren och Carl August Nicander om poeter och statsmän.

Hur hade då Blanche erinrat sig detta? Tack vare ett papper i hans efterlemnade anteckningar kunna vi gå tillbaka till historiens ursprung. Den 9 november 1868, det vill säga ett par veckor innan Blanche stupade, lästes under rubriken Ekonomiskt i Aftonbladet åtskilliga elakheter mot sammanbindningsbanan. Der talades först om, hur banan kommit till — genom pressens agitation, beundran för uppfinnaren och medverkan af poeter, af hvilka en yttrade: »Tänk, att få se de frustande ånghästarne framspränga ur det gråa berget öfver den blåa ban!» Så följde en snärt åt denne poet, som var Blanche. »Tagen för gifvet, läsare» — hette det i artikeln — »att när poeter lifvas för materiella frågor, går det vanligen på tok. Man bör icke ens i sådana frågor tillåta sig annat skrifsätt än det torra, på sak gående. Dylika frågor kräfva allvarets hela lugn och besinning.»

August Blanche sårades, nu likasom förr, vid denna insinuation mot hans offentliga verksamhet. Först tänkte

August Blanche och hans samtid. 28