Sida 45
2. Tidens karakter och pressförhållanden
STÄNDERNA OCH IN DRAGNING SMAKTEN.
45
var majestätsbrott; Anckarsvärd anklagades, och herr justitie-kanslern yrkade på hans död.
Sà gjorde sig indragningsmakten mer och mer hatad. Missnöjet gaf sig luft 1823, då ständerna beslöto, att lagen skulle upphäfvas. Vid 1828—1830 års riksdag företogs denna grundlagsändring åter till behandling, men då föll den — bönderna sade nej. Icke utan skäl talade man om mutor. I mars 1829 skref derför Lörd Bloomfield: »Det är utan allt tvifvel, att dessa stackars politiker blifvit köpta af konungen, hvilken är så emot förslaget, att H. M:t vid en stor middag yttrade så att alla hörde det, att han hellre ville se hela sin familj utslockna, än afstå från sin rätt att kontrollera pressen.»
Sjelfve Geijer uppträdde till indragningsmaktens värn. Han tyckte att den gjort godt, resultaten voro lyckliga. Ja, den var »en mild tygel mot yttranderättens missbruk». Långt ifrån att rasa mot den välsignade tryckfriheten hade just samma indragningsmakt kärleksfullt skyddat den. Nu hade den i sjutton år »orubbad och oafbruten fortlefvat och verkat till nationens upplysning».
Motståndare till Geijer voro Dahlgren och Wallin, och prosten J. Svedelius förklarade i ett varmt tal, att Sveriges konstitution kräfde en fri yttranderätt. Trots det att bönderna sade nej, voro de upprörda. Pressen, — sade Nils Månsson — är nödvändig och nyttig, »antingen en regent är god eller ond». Ständerna borde i intet fall »tillåta svenska hofkanslern att utöfva någon indragningsmakt öfver tidningarna, så länge icke svenska folket kan bibringas samma tro om hofkanslern, som påfven genom munkarne inbillar katolikerna, att påfven eger infaillibilité, det vill säga aldrig kan fela i sitt omdöme.» Många af de hedervärde torkade sig i ögonen. Nils Månsson firades med en subskriberad middag, och Svea gardes musikkår, som blifvit anmodad att spela, förbjöds af höga vederbörande att infinna sig vid taffeln.
På Riddarhuset föreföll en mängd stormiga uppträden. Dalman den äldre yttrade i en skarp reservation: »Hvad har varit de verkliga resultaten af den 1809 utförda statshvälfningen, hvarom man gjorde sig lika stor som glad förhoppning? Månne dess resultat blifvit andra än förjagandet af en infödd svensk dynasti; sju orimligt långa, utarmande riksmöten utan särdeles gagneliga, tvärtom ofta skadliga beslut; oändligt ökade skattebördor; en ojemförligt
Källa: Project Runeberg ·