Sida 386
6. Fönsterrutan
386
kaptenen'.
»Jag anar blodiga skallar!» morrar han, kramande knölpåken så att det värker i händerna.
Fotstegen närma sig, och rösterna blifva tydligare. Kaptenen smyger på tå uppför trappan som leder till fjerde våningen. Han fortsätter derifrån sin väg uppför en ännu smalare trappa af trä och befinner sig nu på vinden. Famlande derstädes i mörkret, stöter han på en skorstenspipa, hvarinvid han upptäcker en stege. Han klifver upp på stegen och stöter hufvudet mot en jemlucka, placerad mellan tvänne takstolar. Han skjuter på luckan, hvilken gifver efter för hans starka armar. Den bitande nordanvinden susar kring hans öron, och himlens klara stjernor möta hans ögon. Han tager några steg till och sitter snart på den försigtigtvis af honom tillslutna jernluckan samt klagar nu öfver sitt olyckliga öde för skorstenarna, hvilkas hvita pelarrader från alla håll omgifva honom. Att en sträng vinternatt sitta på en snöbetäckt takås kan möjligtvis gå an för en kråka eller skata, men icke för en menniska, hon må vara huru mycket naturbarn som helst, i synnerhet om naturbarnet är klädt i nattrock och rökmössa. Kaptenen andas visserligen något lättare, men han börjar firysa så att tänderna skallra, och tanken på att den höga ställning i lifvet, han nu så oförmodadt råkat förskaffa sig, möjligtvis kunde komma att räcka hela den långa natten, har icke heller någonting upplifvande och värmande för honom. Han är förtviflad öfver att han glömde taga på sig sin sköna tulubb, hvilken han nu i föreställningen ser obehöfligt hänga öfver en polisbetjents magra arm. Han tänker med rörelse på landsbygdens lugn och förbannar sin kärlek för stockholms-lifvet. Han svär och bedyrar, vid himmelens alla stjernor, i hvilkas grannskap han nu tycker sig vara, att hädanefter icke befatta sig med annat än potatisodling och körsel med oxar, sedan han likväl först hackat hjernan ur skallen på honom, för hvars skull han nu nödgats göra intrång på sotarens, plåtslagarens och kråkornas område. Han skulle vilja bortgifva alla sina sedlar och allt sitt guld, som han har i morgonrocken, för en brandstege, eller ett tåg, eller, i värsta fall, för en flaska bränvin, hvarmed han kunde muta sina skälfvande läppar. Han fördjupar sig nu i en teoretisk undersökning af takrännornas konstruktion, beräknande, huruvida de kunna nedpraktisera till jorden annat än regnvatten, men finner intet tillfredsställande resultat.
Källa: Project Runeberg ·
