Sida 396
6. Fönsterrutan
396
kapte&kn.
emot bordet, hållande en stol framför sitt ansigte. De öfriga följa hans exempel, och hufvuddrabbningen börjar, under det qvinnorna skrikande knuffas i dörren, för att komma ut ur det fasansfulla rummet. Ros är outtröttlig. Pà de anfallande kastar han knifvar, tallrikar, buteljer och allt som finnes på bordet. Under svordomar och jämmerrop draga sig an-griparne för andra gången tillbaka. Rök tränger nu fram ur fönstersmygen, hvars poster och tapeter elden äfven fattat uti, och Ros står som en afgrundsande bland rök och lågor, slungande tillbaka de stolar och andra lösören, som blifvit kastade pà honom, till vedergällning för de gåfvor, hvarmed han i så rikligt mått undfägnat gevaldigern och dennes gäster. Under förnyade uppmaningar till hvarandra störta de fram för tredje gången, fattande i bordet, hvilket dervid kastas omkull. Ros fattar 1 bordets andra ända och hvälfver det öfver sina motståndares hufvuden, hvarefter han, beväpnad med en eldgaffel, kastar sig in på de öfriga, slående omkring sig, och lyckas verkligen att öfver fallna och sårade bana sig väg till dörren. Men nu instörtar en ny trupp af beväpnad vakt, som tillstänger utgången för honom. Elden sprider sig utefter väggarne, och rummet fylles af rök. Ros rusar emot den inträdande vakten, i tanke att, gynnad af den förvirring, som en uppkommen eldsvåda alltid förorsakar, kunna blanda sig bland folket och på detta sätt försvinna. Han lyckas också utkomma i förstugan, ty vakten, förskräckt af röken och elden, som slogo emot dem, har dragit sig tillbaka och bör icke kunna igenkänna honom i mörkret derute. Men det stod i ödets bok, att den djerfve föfvaren denna natt skulle hafva otur i allt, så när som på faraospel. Gevaldigern Örman, hvars julkalas på ett så förskräckligt sätt blifvit afbrutet och stördt, hade, vid det tillfälle då Ros kastat öfverända matbordet derinne råkat, jemte några andra, falla derunder. Snart hemtade han sig dock från denna öfverraskning. Han framkryper, reser sig upp och, öfverfarande valplatsen med sina blickar, saknar han sin fiende. I ett ögonblick är han ute i förstugan, och i detsamma Ros är nära att slingra sig igenom vakten, som med sin vanliga obeslutsamhet och liknöjdhet icke vet antingen den skall begifva sig in i rummet tillbaka eller tåga ner utför trapporna, fattar han röfvaren bakifrån om lifvet, ropande: »Här är han I Här är han!» Tolf händer gripa dervid på samma gång i Ros, hvilken slår omkring
Källa: Project Runeberg ·
