Sida 438
6. Fönsterrutan
438
discipei.n.
skulle fara igenom denna stad, uppdrog ät mig att framföra ett bref och ett ärende från honom till herr kandidaten.»
Dervid framtog kammarjunkaren ett bref och lemnade det till kandidaten, hvilken, sedan han bedt den obekante sitta ned och ursäktat sig för den oordentlighet, som röjdes i den torftiga studentkammaren, uppbröt och läste det.
Brefvet började med: »Min kära sväger!» och innehöll en mängd vackra fraser af det slag, som en förälskad man är så frikostig på, jemte en hel massa smickrande loford till fromma för hela den Stenfjällska familjen, hvars medlem han skattade sig lycklig att blifva. Hela denna början gick mycket lätt att genomögna. Men slutet af brefvet måste ha varit af mera hårdsmält innehåll, ty kandidaten genomläste det visst sina tre gånger, innan han vände ögonen derifrån. Slutet lydde som följer:
»Men det är menniskans öde att icke kunna njuta af någon sällhet här i lifvet utan att förföljas och störas af de mest prosaiska förhållanden. Jag har en slägt, visserligen hederlig och aktningsvärd i alla sina göranden och låtanden, men fördomsfull och besynnerlig till sina grundsatser.. När skall den tid komma, då bördsaristokratien fullkomligt böjer sig under de lagar, som böra gälla lika för alla? Åtskilliga medlemmar af min familj, af hvilka jag pä sätt och vis är beroende, beskärma sig öfver den förbindelse jag gär att knyta. Ack, om de rätt kände min Sofi! Om de kände fjerdedelen af det guld, som ligger i hennes hjerta! Om de visste, hur innerligt och hur barnsligt rent hela hennes väsen är! Om de hade sig bekant den själsstyrka hon visat i pröf-ningens och lidandets stunder! De skulle dä beundra, ja tillbedja henne. Vore hon af hvad man kallar börd, eller hade hon så kallad förmögenhet, hon skulle då lysa i allas ögon, vore hon än den mest bortskämda varelse i verlden. Dessa värda medlemmar af min familj hafva, innan de låtit blidka sig, tvungit mig till några koncessioner. Min ungdomsvän, kammarjunkaren von Döhlen, känner orsaken till de steg jag nödgats taga, hvilka, ehuru egentligen formella och utan nägon inre betydelse, likväl kränka min billiga stolthet, och' dem jag derför icke skulle hafva underkastat mig, derest min stolthet hade varit större än min kärlek. Von Döhlen kommer att visa dig ett dokument, underskrifva af din mor och din äldste broder, men hvilket äfven du, jemte Victor, så framt min och er systers lycka är er kär,
Källa: Project Runeberg ·
