Sida 466
6. Fönsterrutan
466
bböll0p8pa g en.
»Men hennes mor, vår charmanta tant, har naturligtvis bannstrålen träffat?»
»Äfven hennes ånger och tårar hafva rört den gamle, ädle mannen.»
»Onkel är ju sjelfva kristendomens princip, sjelfva godheten och kärleken.»
»Men det finnes en annan medlem af vår familj,» yttrade Amanda med stränghet; »ja, en annan, som han aldrig skall förlåta och som aldrig skall göra sig förtjent deraf I»
»Du talar i en ton som riktigt förskräcker mig... hvem menar du med den der oförlåtlige och ovärdige medlemmen?»
»DigI» utropade systern, i det en hög rodnad af förtrytelse genomflammade hennes kinder.
»Du yrar, Amanda 1... Jag förmår inte tyda feberns hieroglyfer.»
»Det finnes ett annat språk, hvilket äfven förefaller dig som hieroglyfer, och det är dygdens och sanningens språk... detta har du aldrig kunnat tyda och, hvad värre är, du har aldrig velat det.»
»Du talar som en skolmästare, min kära syster!... Får den stackars skolgossen fråga, hvarför du är så sträng emot honom?»
Amanda betraktade honom länge stillatigande, under det några tårar sipprade fram mellan hennes långa, glänsande ögonhår.
»Du väntade mig inte till staden i går,» sade hon slutligen.
»Jag har väntat dig beständigt, ty du är alltid lika välkommen, antingen du tager din sträfva eller mjuka min på dig.»
»Först i dag tidigt på morgonen fick jag veta, att du i eftermiddag gifter dig.»
»Ja, har det inte gått hastigt och lustigt med den saken, min goda Amanda?»
»Nog har det gått hastigt, men lustigt?... Är det verkligen lustigt, Rudolf?»
»Du elaka! ... Du har alltid ansett mig otillgänglig för alla ljufvare känslor... du ansåg mig oåtkomlig för Amors pilar... du letade efter grandet i broderns öga, men glömde bjelken i ditt eget.»
Källa: Project Runeberg ·
