Sida 479
6. Fönsterrutan
BRÖLLOPSDAGen.
, 479
»Den lutar ät mitt bleka ansigte,» tillade bruden; »det betyder att kronan lutar mot grafven.»
»Mitt lilla barn!» afbröt henne modern, i det hon tryckte en kyss pä flickans panna; »du har lofvat mig att vara lugn och glad.»
»Ack ja!» det har jag lofvat; men jag visste inte då, mamma, att vigseln skulle ske sä snart, så oförmodadt.»
»Några timmar förr skada ju inte,» förklarade tanten, »lyckan kan aldrig komma för tidigt... Jag sade ju dig, *att Rudolf i morse fick befallning från hans majestät att klockan sju i afton spisa middag på slottet... derför måste han hals öfver hufvud resa hit till middagen för att ombestyra, att vigselakten finge gå för sig fortare än han ämnat, för att han sedan må kunna hinna till staden innan klockan hàlf sju.
»Han reser då genast tillbaka till staden!» utropade Sofi med en stråle af glädje öfver de kalla anletsdragen.
»Stackars min Rudolf!» beklagade tanten; »att inte en gång få ro på sjelfva bröllopsdagen, det är mycket hårdt, det! ... Men hvar äro blommorna, som Johan hade med sig från staden?»
»Här,» svarade fru Stenfjäll, tagande bakifrån spegeln en stor blomsterbukett; »hvar är Johan?»
»Han och Rudolf äro nere i lilla byggningen hos Sebastian,» svarade fröken.
»Jag begriper inte hvad som kommer åt gossen,» undrade frun; »när han i middags kom från staden, såg han så blek och lidande ut, att jag riktigt blef rädd för honom ... och inte fick jag tid att tala med honom.»
»Säkert var han olustig efter resan,» svarade fröken, »för det var ju den rysligaste väderlek när han kom.»
»Bara inte han också blir sjuk, liksom den stackars Sebastian.»
»Sebastian är mycket bättre i dag, kusin lilla!»
»Ända sen förlofningdagen har han varit illamående,» anmärkte frun.
»Det kommer förmodligen af brist på rörelse,» yttrade tanten; »Sebastian är van att arbeta, och det långvariga stillasittandet kan derför inte bekomma honom väl... det liknade sig till frossan, och det var Verkligen en stor lycka att han i tid tog in det der kinamoset, jag gaf honom.»
Källa: Project Runeberg ·
