Sida 485
6. Fönsterrutan
bböllopsdaoen.
485
skyndade efter dem och gluttade genom den öppnade dörren. De inrusandes öron nåddes af följande ord:
»Sà äro de nu icke tu, utan ett. Det Gud hafver förenat, skall menniskan derför icke åtskilja.
Sebastian och Johan totade sig baklänges mot dörrposten, slagna och stumma. Olof stack in handen och ryckte den ene efter den andre i kläderna, men de kände det icke.
Med ryggarne vända mot dörren stod brudparet, baron Rudolf Svärdfält och mamsell Sofia Stenfjäll, framför kuller-stolarne, pa hvilkas andra sida kyrkoherden stod med sin handbok, fullföljande de till ceremonien hörande bönerna. De öfriga personerna voro fru Stenfjäll, fröken Marie Louise, kyrkoherdens fruntimmer, tvänne herrar i uniform, som med hvar sin trearmade ljusstake i handen officierade i egenskap af marskalkar, samt tjenstefolk af bada könen, som grupperat sig pà begge sidorna om ingängen.
»De äro ohjelpliga, de arma satarne!» mumlade Olof mellan tänderna och drog sig tillbaka ut i förstugan, ty han hörde i detsamma ljudet af resbjellror ifrän gàrden. Nu varseblef han nära invid porttrappan en nyss anländ Kapp-slädé, ur hvilken sprang eø resklädd herre. Olof steg àt sidan och sàg den främmande herrn skynda uppför trappan mot salsdörren och, utan att aftaga reskläderna, öppna den för att stiga in. Nyfiken följde Olof efter, men var nära att blifva omkullkastad af den resande, som, innan han ännu hunnit sätta andra foten inom salströskeln, störtade ut tillbaka i förstugan och under utrop: »för sent I för sent!» sprang utför trappan ner till släden. Olof, som i detsamma hörde inifrån en hjertslitande qvinnostämma ropa: »Gustaf! Gustaf!» skyndade derefter ner pà gàrden och hoppade upp bakpå kappsläden, just som denna, med den resande uti, satte sig i rörelse.
»Far herrn till staden?» frägade Olof.
Den resande svarade icke, utan styrde den galopperande hästen ner mot stranden, sà att släden, kastad än mot trädstammar och än mot klippstycken, hvarje ögonblick löpte fara att stjelpa eller krossas.
»Får jag följa med till staden?» bad Olof.
»För sent! för sent!» mumlade den körande.
»För sent! för sent!» upprepade Olof.
Herrn i släden spratt till, men hvarken sade han något eller vände ens om hufvudet. Trodde han sig kanske, i
Källa: Project Runeberg ·
