Sida 502
6. Fönsterrutan
502
abfvbt.
»Morgens, dockan min!» helsade plåtslagaren; »här kommer en gammal bekant, som vill veta hur det står till med helsan, om ej just med kärleken.»
Vid dessa ord släppte Charlott både nålen och rullgardinen samt blef röd i ansigtet som ett lingonland, ty hon kände igen stegen i förstugan. Hon sprang upp för att fly, men qvarhölls af faderjj. I detsamma visade sig Stenfjäll i dörren.
»Stig mans pà, min gossel» uppmanade plåtslagaren; »det är inte första gången du klampat öfver tröskeln der ...
Hvar är hustru min?___Vi ska ha fram en frukostsup och
det i flygande.»
Han styrde kosan till dörren och hviskade i förbigåendet till Stenfjäll:
»Hon ser ut som en kokt kräfta i ansigtet, du ... en flicka som kan rodna du är inte alldeles för fan i väld heller.»
Derefter gick han ur salen och lemnade de unga tu allena.
»Hur ... hur står det till med ... med mamsell?» stammade Sebastian, som tyckte att han borde fråga något.
»Åh jo... hur màr... màr herr Sebastian sjelf?» stammade hon, som tyckte att hon borde svara något.
»Mamsell är sà blek sà.»
»Herr Sebastian är också sà blek sà...»
Detta var en osanning, ty i denna stund hade båda rätt röda och friska kinder, men förmodligen tyckte de, att de borde se bleka ut.
»Jag har lidit ganska mycket!» sade derefter Sebastian med mera allvar och bestämdhet i tonen.
»Ja, äfven jag har lidit mycket!» yttrade hon med nedslagna ögon.
»Farbror bad mig gà upp.»
»Ja, jag kunde väl tro det... hvarför skulle pappa göra det?.. . Är jag inte nog straffad förut?»
»Stackars Charlott!» utlät sig Sebastian.
Nu framkom i flickans ögon qvinnans allsmäktiga hjelp-trupp med vapen af blixtrande tårar.
»Förlåt mig!» snyftade hon; »nej, förlåt mig inte... haf blott medlidande med mig och . . . gå .. . gå ...»
Sebastian gick, men gick henne några steg närmare och fattade hennes hand. Charlott vacklade, och som Sebastian icke gerna kunde låta henne falla till golfvet, så tog han henne i sina armar.
Källa: Project Runeberg ·
