Sida 511
6. Fönsterrutan
abpvkt.
511
En fjerdedels timme var knappast förliden efter det madam Sohlberg aflägsnat sig dä baron Rudolf Svärdfält trädde inför sin värdige stallbroder. Baronens ansigte tillkännagaf, att hans själ var djupt upprörd. Levander gaf deremot sina anletsdrag det lugna uttryck, som han merendels sä väl förstod att i kritiska ögonblick förläna dem. Dock kunde han icke, eller brydde han sig icke om att tillbakahälla ett visst skadelöje, som nu spelade kring hans läppar.
»Välkommen, min bästa baroni» sade han, i det han anvisade denne en plats i soffan; »jag har inte sett dig sedan bröllopsdagen... jag förmodar att den unga gifta 'mannen befinner sig väl.»
Baronen förblef tigande och stående midt på golfvet.
»Att det är si och så med din unga fru,» fortfor Levander, »det vet jag, och jag beklagar dig; men storm och solsken, sorg och glädje om hvarandra, se der lifvets hela betydelse, hvaröfver icke ens dagakarlen anser mödan vardt att grubbla.»
»Hvad säger du om tidningsartikeln i dag?» frågade baronen.
»Hvilken artikel?» frågade assessorn med synbar likgiltighet.
»Artikeln rörande mig ... jag förmodar att du redan läst den.»
»Minnsann jag ännu haft tid att läsa någon tidning i dag.»
»Han- ligger likväl framme på ditt bord, ser jag, och, märkvärdigt nog, visar sig just' mot dagsljuset den vackra strof, hvarom nu är fråga.»
»Är det så?... Så mycket bättre då, min bror I... Tål den vid dagsljuset, så är det väl heller ingen fara med den ... Hvarom handlar den?»
»Du känner det inte?»
»Inte ännu... men att döma af dina blickar, anar jag . dess innehåll ... jag gissar att hemlighetens oroliga stunder äro förbi... Hvad ondt deri, min bror? När man står torrskodd på land, skrattar man rätt godt åt de arga vågorna, och man plockar helt ogeneradt upp de dyrbara snäckorna, utan att fråga det ringaste efter vindarnes tjut.»
»Men skrattar man åt den våg, som rullar upp för att sluka en och draga en med sig ner i djupet tillbaka?»
Källa: Project Runeberg ·
