Sida 519
6. Fönsterrutan
asrvst. 519
Stenfjäll» graf. Det var sa mörkt, att Ros icke kunde se den besynnerliga gestaltens ansigte. Ros kände sig underligt stämd och närmade sig gestalten. Denne vände sig i detsamma om. Ros studsade dervid några steg tillbaka, utropande :
»Vålnaden! Vålnaden!»
Bullersam var den scen, som något senare pä eftermiddagen uppfördes hemma hos baron Rudolf Svärdfalt. Sjelf stod han med korslagda armar och stödjande sig mot kakelugnen i sitt skrifrum, men framfor honom stodo hans trenne svägrar, kandidaten, aktören och plåtslagaren samt häradshöfdingen Gustaf Anker. De fyra unga männen ansatte baronen på det skarpaste, men denne tycktes hafva föresatt sig att med ett hånfullt lugn bemöta alla de häftiga ord och rörelser, som riktades mot honom.
»Herr baroni» sade Anker, sedan det lyckats honom förmå bröderna Stenfjäll att tiga och lemna ordet åt honom, »jag är dessa mina vänners ombud och talar å deras vägnar ... Jag hvarken kan eller vill plantera på hälleberget... jag har hvarken håg eller vilja att vidare hålla för edra ögon hela den tafla af låga och nedriga medel, ni icke aktat för rof att använda mot menniskor, som aldrig gjort er något ondt, för att mätta en egennytta, som gått öfver alla gränser. Att vädja till en sådan persons samvete och rättskänsla vore en dårskap, hvartill jag icke kan göra mig skyldig. Den sanna betydelsen af heder och ära frågar ni lika litet efter, men ni förstår att desto mer uppskatta skenet deraf, ty ni kan inte med fullkomlig likgiltighet emotse den verkliga brännmärkningsprocess, hvarmed ert namn hotas. Detta sken måste ni i det längsta söka bevara... ni måste bevara det till hvad pris som helst, ty eljest är ni ohjelpligen förlorad.»
»Jag har nyss bedt er, min gunstig herre,» yttrade baronen, »betänka med hvilken ni talar och på hvilket ställe ni befinner er... det ligger i mitt skön att höra eller inte höra er, allt som det faller mig in ... faller det mig in, att be er lemna mitt hus, så måste ni genast rätta er
Källa: Project Runeberg ·
