Sida 588
6. Fönsterrutan
•588
slutet.
Anker saknade förmäga att svara. Han stod med sammanknäppta händer och tårade ögon framför den höga, majestätiskt sköna flickan.
»Anker!» sade hon, läggande sii> högra hand på hans skuldra och skådande med en obeskriflig ljufhet in i hans ögon; »jag behöfde dessa tvänne förflutna månader, icke för att derunder få tid att pröfva och uppskatta ert värde som menniska odh medborgare, ty detta värde kände jag långt
före detta, utan för att pröfva och uppskatta mitt eget___
jag ville för mig sjelf veta, om jag kunde ersätta er de förluster, ni lidit genom en medlem af min familj ... om systern kunde hela det sår, som den brottslige, olycklige brodern gifvit... Min vän!... Viljan fann jag stark i min själ... jag skall bedja himmelen om förmågan!»
Amanda tystnade och lutade sitt hufvud mot den lyckliges bröst. Han lade sin arm om hennes lif och böjde sitt ansigte ned öfver den marmorhvita pannan. Hon höjde sina ögon, dessa himmelska ögOA, upp till honom, och när deras läppar möttes, möttes på samma gång deras tårar. Han kände sitt hjerta genomströmmas af himlarnes salighet, och intet sorgligt minne vågade beskugga den ljusa verlden, ty en engel vaktade vid dess gyllene port.
»Mins du ruinen i Haga?» hviskade hon; »då, liksom nu, hvilade jag mot ditt bröst... Mången gång sedan dess framkallade erkänslan i mitt bröst min räddares bild för mina ögon... hvarje tillfälle vi derefter råkades var en sorgens stund, som ändå alltid hade sin ljusa sida, ty alltid såg jag en sida af ditt goda hjerta... Din första brud, som nu välsignande sväfvar öfver oss på sommarskyn, skall bli nöjd med din andra... Ack! Den sanna lyckan födes och utbildas ej på en bädd af rosor... på den kala, branta klippan, omgifven af storm och våg, står dess vagga.»
»Amanda! Mins du hvad jag en gång berättade dig om ungdomsvännen, om skalden, den bortgångne och saknade ... om honom, som förstod allt i denna verlden utom sig sjelf?... Stagnelius! Din dröm är besannad ... dina drömmars skönaste ideal är min brud ... Hvarför blir det nästan alltid hvardags-menniskans afundsvärda lott att njuta verkligheten af den salighet, hvarom den stackars skalden blott får drömma ?... Du fick endast i blomman och solen skåda din Amandas bild ... hur mycket sällare jagi... Jag skådar blomman på Amandas kind och solen i Amandas öga!»
Källa: Project Runeberg ·
