Sida 162
156
Kap. VIII.
Motståndsmätiiingar.
§ 59. Motståndet i en fast ledare låter i allmänhet lätt och noggrant bestämma sig; uppmätningen af motståndet i en fuktig ledare försvåras deremot väsendtligen af den polarisation, som uppkommer på de med den fuktiga ledaren direkt förenade fasta ledare (elektroderna), medelst hvilka den fuktiga ledaren inlänkas i kedjan. Polarisationen verkar dervid så, att motståndet i den fuktiga ledaren visar sig större än det i verkligheten är. Vi vilja till en början sysselsätta oss med uppmätning af motståndet i fasta ledare.
För ifrågavarande mätningar begagna vi en reostat i förening med antingen en bussol eller en differentialgalvanometer.
Vid motståndsmätningar med bussol går man till väga på följande sätt:
Ett batteri af sådan storlek, att det på bussolen kommer att gifva 20° à 50° utslag slutes genom bussolen och det obekanta motståndet, insatta efter hvarandra i ledningskedjan. Det erhållna utslaget antecknas. Derefter uttages det obekanta motståndet ur ledningskedjan, och i stället inlänkas reostaten. I reostaten skall nu motståndet afpassas så (kompenseras), att det förra bussol-utslaget återfås. Enär då strömstyrkan är lika stor som nyss, och ingen annan förändring blifvit vidtagen, än att det obekanta motståndet blifvit utbytt mot ett visst reostatmotstånd, så måste detta sednare vara lika stort med det obekanta motståndet.
Om t. ex. 42° utslag erhölls, när batteriet slöts genom (bussolen och) det obekanta motståndet, och, efter detta sednares borttagande, 128 Siemens enheter måste insättas i ledningskedjan för bussolens återbringande till 42° utslag; så är det ifrågavarande motståndet =128 S. E. •
Det är likgiltigt, om för mätningen används en tangentbussol eller en sinus-bussol. Vid sinusbussolens begagnande för ifrågavarande ändamål kan man knapt behöfva flytta lindningarne efter nålen utan begagna sig af det utslag, som på den inre skalan erhålles med stillastående lindningar. Man skulle äfven kunna använda hvilken med skala försedd galvanometer som helst, endast utslaget kunde tillräckligt noggrant afläsas samt nålen vore tillräckligt känslig äfven för mindre variationer af reostatmotståndet, så att det rätta motståndet blefve bestämdt och tydligt angifvet medelst nålens utslag.
Vid kompenseringen börjar man med att hafva hela reostaten öppen, eller, rättare sagdt, hela reostaten öppnas, innan densamma inlänkas i ledningskedjan. För att mätningen skall kunna på förenämnde sätt ega rum, måste då utslaget bli mindre än det, som erhölls när det obekanta motståndet var insatt. Man börjar kompenseringen med att stänga förbi reostatens största rulle; blir då utslaget fortfarande för litet, så är detta ett tecken att reostatmotståndet ännu är för stort; den till nyssnämnde förbistängning insatta proppen får derföre
