Lärobok i telegrafi

64

detta syre vatten samt utfäller metalliskt qvicksilfver på lercellens botten. Den vid qvick-silfversaltets sönderdelning friblifna svafvelsyran förenar sig med den nyss omnämnda zinkoxiden till zinkvitriol.

Emedan den svafvelsyrade qvicksilfveroxidulen är svårlöslig i vatten, används detta salt till strömmar, som ej skola vara särdeles starka, så att saltet hinner lösa sig i den mån det skall leverera syre till det frigjorda vätet.

För strömmar, som skola vara starkare, används det lättlösligare oxidsaltet. Vid oxidul-saltets användande har batteriet längre varaktighet.

Den elektromotoriska kraften hos Marié-Davys batteri uppgifves vara en god tredjedel större än hos Daniells; deremot är motståndet nära dubbelt så stort, hvilken olägenhet kan afhjelpas genom att gifva batteriet större dimensioner.

Det utfällda qvicksilfret kan användas för framställande af salt för nytt behof; om dess noggranna tillvaratagande kan genomföras i praktiken, torde likväl vara ovisst.

KAP. III.

Om telegrafapparaterna och deras begagnande.

§ 25. Tangenterna eller nycklarne äro till sin konstruktion af tvenne slag, nemligen s. k. »fjedertangenter» och »städtangenter».

Hos hvarje tangent har man att iakttaga tre hufvuddelar, nemligen: häfstången, klacken och städet.

Häfstången är rörlig antingen på en axel, som går i lager, eller på tvenne spetsiga tappar. Genom en fjeder, antingen lamell- eller spiralfjeder, bringas häfstången, åt sig sjelf lemnad, i beröring med klacken. Genom att trycka på »knappen» bringar man häfstången från hennes beröring med klacken till beröring med städet.

Numera fördrager man att låta häfstången röra sig på en i lager lagd axel framför att låta henne gå på tappar. Dessa sednare, inskrufvade genom »sadeln», kunna visserligen med lätthet lossas eller tilldragas, samtj med tillhjelp af ställmuttrar, klämmas i gänggången så, att de taga fäste; men emellertid händer det alltemellanåt, att de lossna, hvaraf åter kan följa, att häfstången faller ned, så att hon kommer i beröring med både klacken och städet på en gång. Tilldragas tappskrufvarne åter för hårdt, så »hänger häfstången upp sig", d. v. s. fjedern förmår ej återbringa häfstången till beröring med klacken, efter det hon blifvit nedtryckt eller satt i beröring med städet, utan stannar hon på vägen mellan städet och klacken utan att beröra någondera.

I förra fallet, eller då häfstången faller ned, blir batteriet slutet inom stationen; i det sednare åter, eller då häfstången hänger upp sig, uppkommer inom stationen ett afbrott, som förhindrar ström att gå in uti eller igenwn stationen.

Lamellfjedrar (raka och elastiska fjedrar) nyttjas numera sällan.