Sida 90
3. Reformförsök
förmådde den dock ej ensam bereda monarkiens räddning. Det mest lysande momentet däri, eller Frankrikes deltagande i det nordamerikanska befrielsekriget, har tvärtom på dubbelt sätt påskyndat den slutliga katastrofen.
Beröringen med den unga fristaten, hvari man trodde sig se ett förverkligande af Rousseaus ideal, ökade nämligen ytterligare den gäsning, som upplysningsliteraturen åstadkommit i Frankrike, och de summor, som kriget slukade, blefvo af ödesdiger betydelse för landets finanser.
Under hela det 18:de århundradet befunno sig dessa i ständig förvirring. Orsaken härtill var ej blott slöseriet, utan ock att statsinkomsterna verkligen äfven under normala förhållanden skulle varit otillräckliga, men detta hade åter sin grund i privilegierna. Såsom vi sett undgingo nämligen genom dessa de högre klasserna till stor del att bidraga till statsbehofvens fyllande, och de lägres skatteförmåga var redan så öfver höfvan anlitad, att äfven den mest despotiska regering måste rygga tillbaka för att pålägga dem nya bördor åtminstone i en utsträckning som kunnat bereda en tillräcklig hjälp. Så hämnade sig på konungadömet själft dess försummelse att sätta sig i spetsen för ett tidsenligt reformarbete; förvirringen i finanserna blef den oroliga puls, som röjde den franska samhällskroppens inre ohälsa, och det var också den, som slutligen framtvang kraftåtgärder, som visserligen ledde till landets återupprättelse, men genom — en revolution.
Denna fara hade ej undgått Turgot. En af hörnstenarne i hans system hade varit att råda bot för finansnöden; då han därvid uppstälde såsom grundsats: ingen bankrutt, inga lån, inga nya skatter, är det klart, att det var på sparsamhetens väg som han förnämligast ville nå detta mål. Åtskilliga omständigheter tyda på, att han ej häller förbisett det enda medel, som kunnat med roten upprycka det onda; genomförandet af en rättvisare beskattning.
Källa: Project Runeberg ·