Den franska revolutionen. Dess orsaker och inre historia (1789-1799)

ehuru han endast på två ställen (Berry och öfre Guyenne) hann fullständigt realisera denna plan.

Men om Necker sålunda hade förtjänster, så blefvo de också erkända. Hans vänner prisade högt hans statsmannavishet, allmänheten instämde, och snart blef det en allmän åsigt, att det franska samhället i honom omsider hade funnit den läkare som var af nöden. Efterverlden har dock ej kunnat obetingadt instämma i detta omdöme. Necker var onekligen en skicklig finansman och hade öppet sinne för tidens humana och liberala sträfvanden, men hans reformer satte aldrig yxan till roten. I stället för att söka borttaga det ondas orsak vände han sig mot dess yttringar.

Själfva hans så högt prisade finansiella storverk: att hafva fört krig utan att pålägga skatter, erbjöd den betänkliga sidan, att detta endast möjliggjorts genom lån, och faran häraf påpekades sedermera också med mycken skärpa af Mirabeau, en af de få samtida med frisinnade åsigter, som aldrig lät blända sig af Neckers storhet. Skulle ett dylikt system ej medföra de mest beklagliga följder, så måste det grundas på den strängaste hushållning och ordning. Att Necker insåg detta och arbetade därpå, bör också erkännas, men att med kännedom om den gamla regimens traditioner och Ludvig XVI:s svaghet hafva vågat tro på hållbarheten af en sådan grund, torde hafva varit mer än lofligt sangviniskt. Själf var han emellertid lifligt öfvertygad om sin statsmannastorhet. Den fåfänga och själftillit, som i så hög grad utmärkte hans ryktbara dotter madame Staël von Holstein, återfinner man äfven hos honom;