Den franska revolutionen. Dess orsaker och inre historia (1789-1799)

riksdagsmännens förbittrade motstånd beslöts den 13 Febr. 1790 klosterlöftenas upphäfvande och de egentliga munkklostrens omedelbara undertryckande, dock mot underhåll åt deras dåvarande innevånare. Emellertid var den vinst, som staten härigenom syntes skola erhålla, alt för stor för att ej uppväcka lystnad hos Paris’ med ständiga penningbekymmer kämpande myndigheter, och för att få dela den samma erbjödo de sig att öfvertaga försäljningen af de parisiska klostren mot en viss provision. För att ej reta den farliga hufvudstaden genom ett afslag samt möjligen äfven för att underlätta försäljningen, medgaf församlingen den 17 Mars, att de till försäljning bestämda godsen skulle hembjudas åt alla rikets municipaliteter, hvilka mot en andel af vinsten — som sedan bestämdes till 1/16 — skulle ombestyra deras försäljande. Då isen sålunda väl var bruten, framstäldes ett förslag om en sådan tillämpning af beslutet af den 2 November 1789, att alla kyrkogods skulle genast indragas och ställas under verldslig förvaltning mot att staten öfvertoge presterskapets skulder och aflöning. Högern motsatte sig naturligtvis ifrigt denna anordning, som skulle sätta inseglet på det gamla kyrkoväsendets omstörtning, och på båda håll uppstod en våldsam upphetsning, som äfven spridde sig till allmänheten och nådde sin höjd, då kartusianermunken Gerle, lika ifrig katolik som revolutionär, sökte tillfredsställa alla partier genom att föreslå, att den katolska gudstjänsten skulle förklaras för den enda auktoriserade. Högern såg nämligen genom detta förslag en utväg öppnas att återställa samvetstvånget och skyndade därför att göra det till sitt, under det att både radikala och moderata frihetsvänner af samma orsak ifrigt bekämpade det samma, och det var under diskussionen härom som Mirabeau, återkallande minnet af den katolska ofördragsamhetens skändligaste dåd, från talarestolen pekade på det fönster i Tuilerierna, ifrån hvilket sägnen låtit Karl IX under Bartholomeinatten gifva signalen till blodbadet på sina undersåtar. Högerns förhoppningar tillintetgjordes emellertid genom att församlingen på förslag af hertigen af La Rochefoueauld förklarade, att vördnaden för religionen ej tillät att hon blef föremål för diskussion. Den 14 och 20 April beslöts därefter godsens indragning på de nämda