Sida 491
2. Skräckväldet
Drifkraften i hela systemet var guilotinen; om någon återgång till »mildheten» var ej längre fråga, och följaktligen arbetade revolutionstribunalet hänsynslösare än någonsin. Den 20 April 1794 sändes 21 medlemmar af Paris’ och Toulouses parlament till schavotten för sina protester mot parlamentens upplösning. Två dagar därefter fick den nu 80-årige Malesherbes med hela sin familj plikta för sin hängifvenhet mot Ludvig XVI. Då fördes också d’Éprémesnil till afrättsplatsen i samma kärra som sina motståndare från den konstituerande församlingen: Thouret och Chapelier (eller fullständigare Le Chapelier). »Hvem gäller folkets hyssningar», frågade den sist nämde. »Oss båda», svarade d’Éprémesnil. Den 8 Maj drabbade hämden för deras egna eller den gamla regimens synder 28 f. d. skatteförpaktare. Då en af dem, den ryktbare kemisten Lavoisier, begärde 14 dagars uppskof med dödsdomen för att hinna afsluta ett för republiken nyttigt experiment, svarade honom Coffinhal, som för dagen var domstolens president: »Republiken behöfver icke kemister». Nu förmådde ej häller den allmänna vördnaden längre skydda prinsessan Elisabet, utan den 10 Maj fick äfven hon bestiga schavotten.
Den despotism, vi nu skildrat, utöfvades visserligen till namnet af välfärdsutskottet i dess helhet, men Robespierre var dock den egentlige herskaren. I följd af hans ställning till den jakobinska demokratien och hans framgångar mot sina fiender hade hans personlighet omgifvits med en nimbus af vördnad eller skräck, som länge nödgade både vänner och fiender till blind underkastelse. Hans trånga, ofördragsamma och fanatiska ande var det också, som egentligen tryckte sin prägel på systemet. I sitt tal den 5 Febr. hade han uppstält »dygden» såsom samhällslifvets princip, men med dygd förstod han blott sin egen politiska och religiösa uppfattning. Den, som en hårsmån afvek därifrån, var antingen »öfver
Källa: Project Runeberg ·