Read Runeberg

Den franska revolutionen. Dess orsaker och inre historia (1789-1799)

Originalsida 531
Originalsida 531
Originalsida 530
Originalsida 531
530–531

Sida 531

3. Den fria författningens undergång (Konventets afslutning och Direktoriet)

La Révellière Lépaux den 17—18 Juni (29—30 Prairial) 1799 tvungos att nedlägga sina ämbeten.

Någon fördel åt landet medförde dock ej denna nya rättskränkning. Makten öfvergick nu från direktoriet till den lagstiftande kåren, men denna var ingalunda ett uttryck för folkmeningen och var dessutom förlamad genom partiernas inbördes fiendskap. Följden häraf blef, att den skymt af ordning, som hittills funnits, försvann. Inom förvaltningen utbredde sig en fullständig anarki. »Utan att göra uppror upphörde hvar och en att lyda.» Skatterna inflöto ej alls. Röfvare och tjufvar bedrefvo ostraffadt sitt verk, och hela samhället syntes hotadt med upplösning. Oupphörligt gäckad i sina förhoppningar, bedragen och misshandlad, intogs nationen af en fullständig politisk likgiltighet. Den skulle nog kunnat vilja lefva i frihet, men frågan syntes den ej längre röra sig härom, utan därom, huruvida den alls skulle få lefva, och den var därför färdig att med glädje underkasta sig hvarje regering, som mäktade återställa samhällsordningen. Lägger man härtill nederlagen i det andra koalitionskriget, hvilka beröfvade folket dess enda återstående glädjeämne: den militäriska äran, så finner man, att Frankrike i själfva verket var färdigt att såsom en mogen frukt tillfalla Napoleon, då denne, omstrålad af glansen från sina föregående segrar samt sitt underbara egyptiska äfventyr, den 9 Okt. 1799 återkom till Frankrike. Att inhösta skörden, därtill blef honom Sieyès behjälplig.

Denne, som den 8 Juni 1799 inträdt i direktorium, hade varit själen i statskuppen den 30 Prairial, men denna syntes honom ej göra till fyllest. Alt från början missnöjd med direktorialförfattningen, vid hvars utarbetande man ej tagit hänsyn till hans ofelbara vishet, var han nu besluten att genom en ny författning bereda plats åt denna, och medlet skulle naturligtvis blifva — en statskupp. De moderata inom lagstiftande kåren, hvilka hade öfvervigt i de äldres råd och till hvilka han anslöt sig, läto utan svårighet öfvertyga sig om, att en författningsändring erfordrades för landets räddning. Af hans ämbetsbröder i direktoriet delade Roger-Ducos hans uppfattning, men af de andra hörde Gohier och Moulins

Källa: Project Runeberg ·