Sida 81
3. Reformförsök
afskräckas. Efter att hafva genomdrifvit nödiga åtgärder till ordningens återställande, utverkade han konungens bifall till tvänne andra ännu mera betydelsefulla reformer, af hvilka den ena upphäfde skråtvånget och den andra gjorde början till en rättvisare beskattning, i det den förvandlade böndernas vägunderhållningsskyldighet (les corvées) till en fastighetsskatt, som äfven drabbade de adliga jordegarne.
Nu visade sig emellertid, huru föga de aristokratiska klassernas reformifver förmådde bestå profvet, när den blef öfverflyttad från salongskonversationens område till verkligheten. Från hofadeln, som klagade att man ville göra den corvéable, ned till de förtörnade skråmästarne höjdes mot den djärfve nyhetsmakaren ett allmänt rop af förbittring, för hvilket pariserparlamentet skyndade att göra sig till den officiella tolken. Efter Maupeous fall hade nämligen Maurepas för att behaga den allmänna meningen, som i brist på bättre konstitutionella garantier höll på parlamentens rättigheter, genomdrifvit att dessa ämbetsverk blefvo återstälda i sitt gamla skick. Öfvertygad att parlamentens politiska makt vore en otidsenlighet, som blott skulle begagnas till privilegiernas skyddande mot behöfliga reformer, hade Turgot motsatt sig denna åtgärd, men utan att lyckas förhindra den. Huru rätt han haft, visade sig dock nu, då pariserparlamentet vid sin opposition mot de nya lagarna förklarade, att den franska bonden vore »efter behag corvéable och taillable» och att detta var en grundlag, som konungen ej kunde ändra. Emellertid lyckades Turgot förmå konungen att genom en lit de justice (den 12 Mars 1776) bryta motståndet, och de förhatliga lagarna blefvo sålunda verkligen inregistrerade. Med afskaffandet af vägdagsverkena var dock föga vunnet, om ej denna reform åtföljdes af jordens befriande från de feodala bördorna.
Hade denna lifsfråga för Frankrikes utveckling kunnat erhålla en fredlig lösning, skulle landet, mänskligt att döma,
Källa: Project Runeberg ·