Sida 85
3. Reformförsök
Det 18:de århundradets upplysning har ej haft en ädlare representant än Lamoignon de Malesherbes. De idéer om fördragsamhet, frihet och humanitet, som utgöra dess oförvanskliga ära, funno hos honom genklang i en karaktär af sällspord renhet, och till deras befrämjande begagnade han det inflytande, som tidigt bereddes honom såsom tillhörande en af Frankrikes förnämsta ämbetsslägter. Vid 29 års ålder (1750) sin fars efterträdare såsom president i la cour des aides gjorde han sig bemärkt genom yrkanden på reformer, som han i sitt ämbetsverks namn framstälde till regeringen, och de 13 år han utöfvade censuren, som samtidigt anförtrotts honom, blefvo en verkligt gyllene tid för den franska tryckfriheten och underlättade i väsentlig mån upplysningsliteraturens framträdande. Vid slutet af Ludvig XV:s regering delade la cour des aides parlamentens öde, men återstäldes med dem 1774, då Malesherbes åter intog presidentsstolen, och året därpå lyckades Turgot utverka att han kallades till minister för det kungliga huset. För Turgot blef han såsom sådan ett ovärderligt stöd ej blott genom att direkt befrämja hans sträfvanden och äfven för egen del söka genomföra förbättringar, utan ock därigenom att mjukheten och behaget i hans personlighet ersatte hvad i detta hänseende brast hans något sträfve och otillgänglige ämbetsbroder. Olyckligtvis var Malesherbes alt för teoretiskt anlagd och af ett alt för känsligt sinne för att vara rätt vuxen sin plats. Van att se sakerna i stort, tröttnade han nu på de detaljer som han måste handlägga. De personliga obehag och de intriger, som oupphörligt mötte honom, väckte hans afsmak, och i följd af alt detta började han snart vilja draga sig tillbaka. I det längsta sökte Turgot
Källa: Project Runeberg ·