Sida 110
barn! Se på mig, vi hafva icke det minsta att vara
Ät or Lea Må TA a Mn Kr é vals CFO ve gg ON Äg - ä 104
=> fr huset midt emot hade Paola och hennes säll-
” skapsdam varit vittne till hvad som försiggick hos Cassini. Då gensdarmerna inträffade på skåde- platsen, läste Costa sin dörr, Zevaco stängde luckorna för gevärskotten, men fröken Colonna tillät sig genast att öppna den ena igen, blott en helt liten öppning, genom hvilken hon kunde iakttaga allt. Hvarje skott kom henne att skälfva, hon gömde sitt fina, bleka an- sigte vid fröken Fleurons bröst, ville icke stanna der inne längre, bad att få komma upp på sitt rum och kom strax derefter till baka igen. Det okända fängs- lade henne med samma känsla som kommer vandrings- mannen att stanna och stirra ned i afgrunden; sjelf ansåg hon sin nyfikenhet endast vara det deltagande, som man är olyckan skyldig.
»De göra oss väl ingenting, de komma väl inte hit?e frågade hon under ett af dessa återtåg från fön- stret och stannade framför .Zevaco, »vi hafva väl inte något att frukta — eller hur?«
»Nej«, svarade han, »ni har ingenting att frukta.c
Derpå återvände hon modigt till sitt titthål, klap- pade fröken Fleuron på kinden och gjorde narr åt hennes rädsla. »Hvad ni är blek! Ni darrar ju, stora
