Sida 202
Låt mig vara ensamc«, sade Santandra, >»men res
inte ifrån mig, pojkar! Gå, hör ni, jag kommer strax
| efter er.< EE ;Han vände sig åt sidan, sjönk ned på ett klipp- RN block och dolde ansigtet i sina händer. En och en
4 AR gingo de andre ned för stigen. Paola var djupt rörd SVA af det hon varit vittne till, hon följde efter Zevaco, T- men vågade icke tala till honom. Då hon såg till- baka, satt Santandra ännu på stenen, nedböjd och
hopsjunken, med ansigtet doldt i sina, händer.
XVIII.
EN hade sin bestämda favoritplats nere i San-
> tandras trädgård. En allé af orangeträd och blommande magnolier förde från byggnadens trappa ned till en liten lund af pinier och furor, som gåfvo fullständig skugga för solen, och mellan hvilkas stam- mar båda sidorna af Niolodalens berg och skogar ut- bredde sig i all sin vilda och majestätiska skönhet. Här tillbringade den unga fröken Colonna och hennes g Sälen Hen med att Käg och läsa, sedan
krsade är vara : sjuksköterska ida Felstna
Kö a ee
