Sida 142
XIV.
Toten lyste, och bofinken satt och qvittrade inne
2 skuggan, dämpadt och afbrutet som om den sökte uppfriska sina mjuka melodier från föregående sommar.
Marco hade begagnat den första dagern till att smyga sig in bland furorna och skjuta två skogsduf- vor, hvilka han stack upp på en laddstock, som han vred rundt omkring öfver glöderna i kaminen, tills de voro stekta. Paola såg på fröken Fleuron, då steken bars in på ett brunt lerfat. De båda hade sitt eget språk, som icke behöfde ord till förklaring. I dag log
fröken Colonna och fann allt förträffligt, i dag var resan slut, och hon skulle se sib broder.
Jag äter verkligen«, sade hon till Zevaco, som betraktade henne med en misstänksam blick. >»Och ni vill kanske vara så god att bringa honom der ute min tack för hans uppmärksamhet. Den är i alla händelser större än er, ni som gick från mig i går qväll, medan jag satt och var rädd för den lilla svarta negérungen.« s
Säkert är, att skogsdufvorna blefvo uppätna med
'€n ypperlig aptit, hvilken tilltog då Zevaco drog fram en butelj gammalt muskatellvin ur det blå- och röd- randiga skynket, som vid resans begynnelse hade
