Sida 217
XIX.
js a nu inte der med den der bedröfvade -minen«,
sade Paola en dag till Santandra och lade sin hand på hans arm. >»Ser ni, der borta under träden sitter min bror, en strålande Antinous, visserligen litet blek, men lefnadsfrisk och själaglad öfver att ändtligen ha sluppit ut ur sjukrummet. Det är er sons verk, ert verk, var då litet glad öfver detta!«<
»Jag kan inte vara glad«, svarade Santandra och lät sig föra hvart hon ville. »Allting ramlar omkring mig, mitt kära barn!
»Hur kan ni tala så! Nu få vi ju fred — jag säger vi, som om jag hörde med till familjen, herr Niolino kommer till baka från sin rysliga klipphåla och förenar sig åter med sina kära, det är också ert verk, otacksamme! Hur vågar ni begära mer?
»Jag begär att mina söner skola stanna hos mig«, svarade gubben häftigt och såg bister ut. »Fan i våld med freden! Niolino tänker blott på sina sjuka, och Zevaco, den pojken, som jag håller mest af, han, som alltid varit min ögonsten, vet ni hvart han vill hän? Till Amerika, jag får aldrig mera se honom.«
Paolas käcka och uppsluppna min försvann, hon
blef rörd af den gamle mannens smärta. »Hvem sä-
ger det? frågade hon deltagande.
