Sida 155
me NA MN
XV.
IA
54 Santandra lemnade grefvens sjukrum, kallade & han på sin hund, Sang hette han, och skref ett litet bref, ty Santandra kunde trots sitt förakt för de döda bokstäfverna både läsa och skrifva. I Vico har han lemnat efter sig ett liktal på vers öfver en af sina vänner, med en handstil, som äfven en kalligraf af profession kunde afundas honom. Då brefvet var färdigt, band han det fast i Sangs halsband, som full- ständigt doldes af hans långa hår, så släppte han ut djuret och sade några ord på corsicanska, som hunden tyck- tes förstå, ty han aflägsnade sig ögonblickligen och försvann på en liten stig mellan makierna.
Något senare på dagen kom en man gående ned
från de spetsiga Articabergen, som bilda den ena si-
dan af Niolodalen. Han var klädd i en åtsittande, gulbrun sammetströja, benkläder af samma färg och bar stora, jernbeslagna skor. Ansigtet var mycket solbrändt och omgifvet af ett kolsvart skägg, som nästan dolde hans drag; men hvad som blef synligt af dem, röjde något obeskrifligt mildt och fredligt, hvilket hans gråblå, klara ögon syntes bekräfta. Mot vanan på Corsica bar han intet vapen; han stödde sig deremot på en tjock käpp, stod stilla en stund, der makien
