Sida 227
ör NE ra Sn LR
221
ting tryckande och tungt öfver de hemvandrande ska- rorna, som om de känt sig ovissa eller besvikna och väntat ett mera tillfredsställande slut på den förda för- handlingen.
Middagssolen sken ned öfver dalen, En ensam man blef qvar på klippan. Det var pater Josef. Han knäböjde under kastanjeträdet och hade stält det för- gylda messingskors, som han bar i bältet och som betecknade hans orden, upp mot stammen framför sig. Äfven han tycktes känna sig besviken och var mindre belåten än om morgonen, då han talade med Zevaco.
Han låg och bad.
XX.
AA ndtligen kom söndagen, den så ifrigt efterläng- I tade söndagen, som gömde så mycket nytt och så många ödesdigra händelser för Niolodalen.
Xavia hade varit tidigt uppe och smyckat ingån- gen till Santandras hus med olivgrenar. Äfven från
de öppna fönstren hängde kransar och friska blomster- guirlander ned öfver karmen.
