Sida 184
u är jag åter kry som sjelfva Wilhelm Tell,
sade Paola, då hon en förmiddag trädde in till Santandra. och Zevaco, klädd i en hvit morgon- drägt af kasjmir, besatt med breda, florentinska spet- sar. »Jag har sofvit oafbrutet i fjorton timmar och glömt min stackars sjuke bror, som jag lofvade att vaka hos. Men nu har jag också alldeles öfvervunnit alla den afskyvärda resans besvärligheter. I dag glä- der jag mig åt, att ni skall föra mig omkring i er vingård, herr Santandra, 1 fruktträdgården, till bina.
och getterna, att jag kan få tillfälle att beundra alla
era härligheter. Herr Zevaco går väl med oss, eller
hur? — Är det er eller er syster jag skall tacka för de vackra blommor, som stodo på mitt rum i morset«
Zevaco såg upp från sin tidning och nickade utan att säga något.
»Han går nog inte med«, yttrade Santandra och tog sig en väldig pris ur sin snusdosa. »Får han bara en tidning eller en gammal bok i handen, så bryr han sig inte om annat.«
-»Jo, jag går gerna med« sade Zevaco. ;
Santandra betraktade honom förvånad. Hans son hade blifvit en ny och främmande person, hvars be-
kantskap han först på sista veckan hade gjort. Den -
NT y - Ny : k 4 For
