Sida 116
XI
»Ja, se här måste vi stiga af och gå ett stycke till fots«, sade vägvisaren, som om det var den nafturli- gaste sak i verlden. »>»Inte sant, herr Zevaco, vi kunna icke lita på djuren. Jag är rädd att de skola störta ned, då det sitter en ryttare på dem:
Så gingo de, arbetade sig fram mellan stenarne, höllo sig fast mellan buskarne, kastade en ängslig blick mot den motsatta sidan, hvarest afgrunden gapade emot dem, redo att mottaga sitt offer, och hvarest Liamonefloden skummade och brusade nere i djupet som en rullande åska. En skarp, häftig vind ökade regnets kraft och bröt ut i ett klagande tjut, då den trängdes in mellan de taggiga klyftorna; det var bri- sen, som susar öfver ön på bestämda tider af dagen och genomisar allt. Gud vet, hvarifrån den kommer.
Paola var oförtruten. Hon skred fram öfver klipp- styckena, likblek och skälfvande, stannade ett ögon- blick och lutade sig mot sällskapsdamen för att draga andan, såg ned på sina små fötter, log mot Zevaco, men afslog att taga hans arm och gick åter framåt. Hon tänkte på sin broder.
Ödet tycktes hafva gjort till sin uppgift att låta detta fina och förnäma barn ådagalägga rena motsat- sen till all den svaghet och indolens, hvilken hon första qvällen med ett visst sjelfbehag hade antagit. Hennes späda kropp mäktade ej mycket, men hon egde den fasta viljans makt, som är den största af alla krafter,
Marco följde henne som en hund, de andra funnos
TT fira a
Källa: Project Runeberg ·